Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1850, sida 2

han. Waldenau svarade icke, men fatt. de håftigt Svenborgs hånder, som han eldigt förde till sina låppar, i det hon från honom bortvånde sitt glödheta ansigte. Nu instörtade jungsru Anna, och tog ganska djerft sin del af de smekningar, som Svenborg så vånligt tilldelade henne. -Aldrig i verlden sår hon resa bort mera,förkunnade ÄAnna. — -kåra Anna, ståll du om att the genast kommer in, bad fru W ejland, och Beata gick ut med Anna, under förebårande af att ordna thbordet. Knappast voro de ensamma, förrån Wejland tog sin dotters hand och lade den i den unge låkarens. -I viljen ju det så! yttrade han med rörelse, jag har sagt Waldenau öppet, fortsor han, och såger nu åfven det samma till dig, att icke han var den man, som jag i mitt hjerta utsett åt dig.Stora tårar rullade utför Svenborgs kinder, i det hon sakta drog sin hand ur den ålskades och lade den i faderns. Missförstå mig icke mitt barn och borttorka dina tårar; jag har ingenting emot Waldenau; tvårtom, jag gillar ditt val, och snart skall du erhålla en nårmare förklaring. Gud vålsigne eder så, som vi göra det.(Forts.) —— — SKE