tes till, och ibland föreföll det henne, som om hennes starka långtan aldrig skulle blifva tillfredsstålla. Mången gång suckade hon för sig sjelf: -om jag blott en gång vål kommer hem, aldrig, aldrig skall jag resa bort mera.Ännu hörde ej Svenborg något hånsyftande ord af den våntade friaren; men många ord om honom, ty modern undfågnade henne ständigt med en mångd beråttelser, sanna och osanna, som antydde ådelheten af hans karakter. Jonas reste oupphörligt mellan Hageby och staden; enligt sin egen tanke, hade han öfvertagit hufvudrölen i en intressant roman, hvars hjelte han ansåg sig vara, och genom den klokhet, han tyckte kig hafva ådagalagt, trodde han det nu vara tillåtet att så tånka på upplösningen af densamma. En afton, då han återvånde till sitt hem, sade han till sin mor: -Hon år alldeles besatt söt, och jag alldeles besatt kår. Tycker icke mamma att hon börjar på att bli vånlig mot mig; nåsta gång jag kommer, friar jag bums.Han såg, att modern hade en invåndning tillreds, och tillade fördenskull hastigt: -Det år ej vårdt att såga ett ord emot detta mitt beslut.— -a, rått så min son, inföll bergsrådet, rde här grimaserna tjena till ingenting, utan