Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1850, sida 3

Uvarjehanda. Det år fråga om att kolonisera den ouppodlade nejden emellan Rom och CivitaVecchia med Irlåndare. Utbrott af Vesuvius. -Sedan i gär(d. 8 Febr.) heter det i en italiensk tidning, uppkastar Vesuvius eld och lågor. Det år det skönaste skådespel man kan se. Explosionerna hafva fortfarit hela natten. Sedan 1835 har man i Neapel icke sett ett mera storartadt utbrott af Vesuvius. Godt svar. I en Pesthersalong talade en dam, som mycket beundrade Arthur Görgey, öfver dennes stora förtjenster såsom kemist. Han år i sanning en stor kemist, svarade en annan hänande, ty annars skulle det vål icke lyckats honom att så hastigt upplösa en hel armå. Alexander Dumas och Charles Didier, de tvenne stora franska författarne, skola resa till Ungern, för att skaffa sig åmnen till romantiska skildringar från ungerska revolutionen. Revolutionens välgerningar.. Den utmårkte franske statistikern Moreau de Jonnes har nyligen utgifvit ett verk, i hvilket han visar, hvilka ofantliga framsteg Frankrike gjort i vålstånd sedan revolutionen 1789, hvilken upphåfde de skatter, som mest tryckte folket, samt ryckte jorden ur adelns och presternas hånder och gaf den till bönderna. Enligt Jonnes uppgift råknade man, under de sista 10 åren före nåmnde revolution, ett dödsfall på hvar 24 person, under det att dermot år 1847 ett dödsfall egde rum på hvar 47, så att befolkningen i Frankrike öfver hufvud taget nu lefver dubbelt så långe som för 63 år sedan. För dettar, tillfogar Moreau de Jonnes, -har man att tacka revolutionens vålgerningar, samt vetenskapernas och det allmånna vålståndets framsteg. Svenskan i Norrige. Under rubriken curiosum beråttas i ett norrskt blad följande: För två år sedan anlånde till Bergen en svensk dame, reslig och starkt bygd, med skarp blick, något grofva lineamenter och en viss spånstighet i hela sitt våsen, sådan man ofta finner hos mycket eldiga fruntimmer. Hånderna voro något stora, men vål formade och fylliga. Hon var danslårarinna och kallade sig mill Helmuth. På hufvudet bar hon alltid en liten nått hvit sidenhatt och derunder en hvit bindel kring hakan. Med sig hade hon en tioårig flicka, som talade vål norrska, dansade bra solo, och derigenom inbragte rått goda inkomster, utom dem som mandellens dansskola kunde gifva. Man gissade allmånt, att barnet var mamsellens egen dotter. En vacker dag efterlyses från Christiania ett bortkommet tioårigt flickebarn och mamsellen sjönk hastigt ned från den förmodade modersvårdigheten. Båda lemnade Bergen, och lagen ordnade förhållandet. Men dansen måste fortsåttas och i fjol kom mamsellen, ensam, tillbaka till Bergen. Dansskolan ville ej gå med alldeles samma fart som förut, och mamsellen anlitade i tysthet sin i tidigare år inhemtade fårdighet att sy skor; en gammal gum