— tror dig, tackar dig och vålsignar dig. ... Men du har ånnu icke beslutat, hvad du åmnar svara Waldenau.— wjo, jag har beslutat det, om du ej gör några inkast.— Iag göra inkast mot din viljal inföll hon med en ddmjukhet, som låg i hennes lynne. — -Om Waldenau gör det offer, jag af honom fordrar, vet jag ingen, utom Williamson, till hvilken jag med så fullt förtroende dfverlemnar mitt barn. Men utom detta offer — kan hon ej tillhöra honom.Nu talade han långe och öppet med sin hustru, och allt hvad han sade, vann den ålskande qvinnans bifall. — hvarsöre, yttrade Wejland slutligen, hvarföre skulle icke hans kånsla i stållet föra honom till Beata? Det gråmer mig mera för hennes, ån för hans skull; ty han kan glömma, men hon glömmer aldrig. Den stackars Williamson, tillbragte natten i en försörlig skårseld. Han kastade sig klådd på sin bådd; men ingen sömn tillslöt hans hgon. Brukspatronens frånvaro under aftonmåltiden; den oro, som afspeglade sig så vål