Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1850, sida 1

nödenheter, alldenstund mellanmäånnens — —thingshandlingarne hafva vi funnit, att har hemtat motiverna till ifrågavarande förordning från betraktelser öfver handelns tillstånd och vilkor. Befriadt från alla öfverslödiga beståndsdelar synes oss råsonnemanget lyda sålunda: Våra köpmån besinna sig uti en betånklig stållning; de hafva förlitet att lefva af; ma dem till hjelp genom att göra dem till mellan-mån mellan massan och den utlåndske skepparen. Visserligen kommer massan hårigenom att betala sina förnödenheter något dyrare; men hvad gör det, når blott den inhemska handelsklassen erhåller vinsten? Detta år sålunda alldeles samma princip, som vi uti det föregående hafva sökt att bekåmpa, stådse samma stråfvan att lågga hinder i vågen för massan, stådse samma list eller fördom. att vådja till den nationella verksamheten, når man vill taga från den ene för att gifva till den andre. Ända intill innevarande tid har det stådse funnits vissa afdelningar af minoriteten, som hafva gjort sig denna princip till godo och då har den gått under namn af skydd, förbud, skrån, privilegier, monopoler, o. s. v. samt alltid haft en stark anstrykning af patriotism. Men under den franska revolutionen började åfven massorna att få smak för en allmån plundring med lagarnes bistånd, och då fick saken genast ett nytt namn. Kommunism år ett ord, som allaredan år belastadt med verldens förbannelse, oaktadt det icke betecknar något annat, ån det gamla stråfvandet att taga från den ene för att gifva till den andre. Men vi arbetare hysa ett lika djupt rotadt hat till den gammalmodiga som till den nymodiga kommunismen och önska fördenskull, att den förre måtte blifva utrotad, och att den sednare icke måtte vinna något insteg. Såsom E. M:t låtteligen sjelf inser, år det för de fattiga folkklasserna af största vigt att i första hand kunna förse sig med sina förvinst naturligtvis måste falla mycket tryckande på dessa klasser, hvilka, äfven under de mest gynnande omståndigheter, åro inskrånkta till en sparsam njutning af lifvets förmåner. Handelsfrihet på landet. Den inskrånkning i handelsfriheten på landet, i följd af hvilken man derstådes icke får handla med kaffe, socker, th6 och andra utlåndska artiklar, år af en mera sammansatt natur. Utom det, att pligtskyldiat afseende blifvit gjordt på stådernas köpmån och de brivilegierade landkråmarne, har man åfven till på köpet ömheten af den goda, gamla, saderliga styrelsen att dragas med. Landets fåder hafva nemligen sält i sina hufvuden, att nyssbemålte varor åro lyxartiklar och att ett lått tilltråde till njutningen af desamma skulle ruinera oss. Oaktadt det år mycket frestande, våga vi dock icke fördrista oss att uppehålla E. M:t med den komiska sidan af detta slags förmynderskap. Vi vilja blott anmärka, att det tager sig mycket underligt ut vid sidan af det myndighetstillstånd, hvari grundlagen har satt nationen. Den år god nog till att föremen den år icke förnufoch när nationen skrifva landet lagar; . 2 tig nog att bestämma om man man måste kom