Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1850, sida 2

så brinnande önskat finna hos mitt liss blifvande följeslagerska. O, Svenbors, med dig ser jag för mig ett paradis på jorden; mer du (han hade under samtalet dragit den lill: silkesvanten från hennes hand, som han eldigt tryckte till sina låppar) du har ej ånnt sagt nog. ... — lar jag ej sagt nog, då jag hånvisat er till mina öråldrarehviskade hon. — Du måste såga mig allt hvad ditt hjerta kånner.— Allt hvad mitt hjerta känner!upprepade hon med en röst och en blick, som tydligt nog sade honom, huru varmt detta hjerta var. O, huru begåra det nu. ...— Aslågg den fremmande benämningen, såg mig, att du srån första stunden vi sågo hvarandra kånde i din sjål, som jag i min, att det var ett samband mellan oss, som icke en gång döden kan bryta. — Nej, det kan jag ej såga, , afbröt hon, ty först jag såg dig, kände jag ej så. — Men förut2och han såg på henne med en öm, forskande blick. Sakta drog hon undan sina hånder och låt ansigtet sjunka emot dem. Hvarföre, sade han förebrående, vvill du undandraga mig dina blickar? — O, låt både dina ågon och ditt hjerta alltid vara obeslöjade för din Thor!— Långsamt