ÅBore och svenska tidningspressen. Knappast hade den gamle Bore yrande rasat ut åfver våra nordiska fålt, så synes den unge Bore (tidningen) icke vilja gifva sin namne efter, utan har inom det publicistiska området den 17:de dennes utslåppt en stormvind, som inom det nåra nog skulle kunna framkalla ett lika svårt yrvåder, som den oförgåtliga Tisdagens d. 29:de Jan. öfver hela Skandinavien, åtminstone om verkan får bedömas efter orsaken, ty att ung-hBoredå varit litet yr i hufvudet, måste vi besara. Han har nemligen uppväckt en storm emot den svenska tidningspressen, en storm, som, för att döma af ilarnes beskaffenhet och i trots af sjelfva den borealiska sjelfståndigheten, vi anse oss böra söka lugna, emedan Boreshvirfvelvind denna gången sannerligen tyckes hafva, som man plår såga, varit i såck innan den kommit i påse. Borehar, såsom bekant år, redan vid slutet af förra året yttrat en trumpen åsigt af tidningspressens stållning i allmänhet, i hela Europa: den hade lidit en förnedring; den har till en del -förlorat sitt moraliska inslytande, och -folkets förtroender, o. s. v. Det år naturligt, att de stora europeiska rörelserna sträckt sitt inflytande åfven hit; och hvad svenska tidningspressen angår, finner -Borepå flera håll en lösligket och en förslappning, eller ock rent af ett förderf och en förnedring, som visserligen icke helt och hållet datera sig från den sednaste tiden, men dock under densamma djupare rotfåst och utvecklat sig-. — Boreanser sig dersöre, med fara att synas alltför härdi sitt omdöme och att -se sig förkåttradböra uttala, att en stor del at oppositionspressen icke motsvarat sin kallelse; att den hvarken inverkar på regeringen eller på den allmänna opinionen, utan i båda dessa afseenden förlorat en stor del af sin betydelse-. — Bore påstår, att rutsigterna för landets politiska och sedliga framåtskridande förminskas i betydlig grad, så snart regeringen upphör att taga notis om oppositionspressen-); ty, såger han, rdet hör vara henne en moralisk nödvåndighet att göra det i hög grad-, m. m. vhoresynes, i sin goda tro, att oppositionspressen, shoc est organen, om också för niotiondedelar af hela svenska folket, så dock blott för en minoritet i den nuvarande ståndsrepresentationen, och för en ånnu maktlösare minoritet inom embetsmannaklassen, militåren och presterskapet, hvilka befinnas genom deras hierarkiska former dömda att dansa efter presidenternes, chefernes och prelaternes pipor) skulle kunne tvinga vår regering att lystra på fromma böner och förestållningar — en regering, som, under de hycklade sörespeglingarne af liberalitet, redan inom landet visat, att dess system eger alla det gamla systemets brister och olater, utan att ens åga dettas fruktan för det alldeles opassande, och som dessutom i sina yttre förhållanden, gud allena vete hvarföre, om icke i kånslan af sin oförmåga, icke tyckes ega den ringaste kånsla af verklig sjelfståndighet. Att nu en sådan regering, som sjelf synes nåstan tro sig endast lefva för dagen, skulle bry sig om hvad tidningspressen varnar och erinrar för morgondagen, stöter nog mycket på en