Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1850, sida 2

— -Ja, mina söräldrar äro visst lyckliga, och jag skulle tro, att de ålska hvarandra lika mycket nu, som i deras vigselstund; men . .. hon suckade. — -Jag förstår hvad detta -menvill såga, och lemnom hvad vi åndå icke kunna eller vilja utforska. Låtom oss nu återkomma till oss sjelfva, fortfor han, ånnu fastare omslutande hennes hand, och förlåt om jag i denna stund år egoist, mera ån jag förr någonsin kånt mig vara! Jag sade nyss, att jag kånner kårleken så, som den vanligtvis yttrar sig, och det pjoller, som ofta höres och synes mellan älskande och förlosvade, ingår hvarken i mitt lynne, eller i mitt sått att vara. Likvisst vill jag ej göra mig båttre ån jag år, och kan således ej såga mig vara kånslolös för den yttre skönheten. Det år egentligen anletsuttrycket, som fångslat mig — dessa talande ögon, hvilka återgifva hvarje tanke, som rör sig på djupet af din själ; men mer ån allt annat ditt varma hjerta, så öppet för allt ådelt och skönt. Den romantik, som hos dig år medfödd, år ren, hårlig, oförvillad natur, och vida skiljd från den hjertlösa sentimentalitet, som en del af ditt kön koketterar med. Ja, hos dig har jag funnit denna öfverensstämmelse i tankar och åsigter, åfven i kånslor, som jag allt från mina ungdomsår