uppblossande låga, som en liten tid brinner håftigt, och sedan förtår sig sjelf. Om du blir min, och du alltid för mig framstår sådan — nu talar jag icke om den yttre, för2 . 2 Å . gångliga fågringen — som jag tror mig ha uppfattat dig, (han lade handen på sitt hjerta) så kommer jag som en stapplande gubbe att ånnu vid grafvens rand för dig kånna detsamma, som nu.— -Ja, sådan, endast sådan har jag drömt mig den sanna kårleken, utropade hon lifligt; men de såga ju, att den måste försvinna, och aktning och vånskap blott stanna qvar.— Åktning och vånskap åro känslor, genmälte Waldenau, -som hvarje råttskaffens menniska kan ingifva; men finnes mellan dem som kanske mera ån ett fjerdedels sekel skola vandra hand i hand, ej något annat föreningsband, så uppstår i själen ett tomrum, som intet hår i verlden måktar fylla.— Men månne icke, frågade hon, -dessa kånslor i deras båsta, vidstråcktaste betydelse äro i de flesta åktenskap sållsynta nog— Io, gudnås, så år vål förhållandet; men likvål återtager jag icke mina ord. Ni har, om jag ej alltför mycket misstar mig, den skönaste bild för edra ögon — hvad ett lyckligt åktenskap betråssar.