Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1850, sida 1

— O min Gud, hvad skall jag såga?— ÄUHvad ditt hjerta bjuder dig. Ett annat svar vore ovårdigt både dig och mig.— -Jag beror ju ej af mig sjelf. Mina föråldrar . .. framstammade hon så sakta, att orden bortdogo; men han hörde dem åndå. — -Fördldrarihan har alltid af mig med djup vördnad varit ansedd, och det blir icke jag — skulle mitt hjerta ån förblöda dervid — som öfvertalar dig att trotsa den; men om de sjelfva lågga din hand i min, vill du då som jag vill?— Jay svarade hon klart och tydligt. Nu låt han tåmmarna glida ur den högra i den venstra handen, och med denna, som nu var ledig, fattade han båda hennes, som han tryckte hårdt till sitt bröst. Når hon upplyfte det nedböjda hufvudet och såg upp till honom, glånste stora tårar i hennes ögon, hvilka sakta nedtillrade utför de högt slammande kinderna. Så sutto de långe tysta, då han slutligen utbrast: :En sådan stund, som denna, år mera vård, ån hela det öfriga glådjefattiga lifvet sammanlagdt.— alla intet ert lif ,glådjefattigt!, Ack, det år rikare, ån de flesta andras. Påminn er alla dem, hvilkas plågor ni lindrat, huru