Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1850, sida 1

— -Endast trodde?, upprepade Svenborg. — ,Förlåt,, bad han, om jag lemnar denna fråga obesvarad. Han blef tyst och tankfull; men slutligen yttrade han: Det år ju en vacker karl; han har i allmånhet mycket fruntimmerstycke, — -Det skulle jag ej tro,genmålte Svenborg likgiltigt; han ser visserligen bra ut, men han har ett sått att på en gång se upp och ned, som aldrig på mig gör ett godt intryck. — Det år rart,fortsatte hon, vatt se doktor. Waldenau gifva sig så god tid att sköta sina nöjen.— ÄNina nojen! upprepade han långsamt i det han såg på henne med en eldblick, vid hvilken hon sovilkorligt nedslog sina ögon. Nu mindre ån någonsin tånker jag på mina nöjen; men jag tånker på min lycka,tillade han med en röst, hvars uttryck hon sedan aldrig glömde, voch den hvilar på ett enda ord, på ett ord af er. Feberaktigt strömmade blodet genom hennes ådror; hon vågade ej se upp, och en dödstystnad herrskade flera minuter, tills W aldenau slutligen yttrade: Ordet... mitt ord år sagdt. — Förstår du hvad det innebar ? tillade han med en ton, så djup, att en håftig darrning genombåfvade hela hennes varelse. — Blif min maka l