Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1850, sida 1

DD ———— fald, om det icke derjemte hade det mårkliga syskontycket med hvad som redan mången gång förut varit framkastadt, i enahanda ton och af samma beskaffenhet, utaf många det gamla systemets, åfvensom af konservatismens och byråkratiens, tidningsorganer. Det skulle verkligen vara ett af de otacksammaste företag, den s. k. oppositionspressen kunde i vårt land åtaga sig, om den, i inbillningen att direkte verka på regeringen, sökte att intråda på hvad man kunde kalla diskussionens positiva fålt: råd, planer och förslager, ja till och med sakrik och moderat granskning af allmånna åtgårder; nog har man tillråckligt sett, huru de upptagits, såvål efter som före Mars 1844. Och hvad betråffar de oppositions-mån, som under de sistförflutna 30 åren framstått för de stora principer, hvilka i vårt land slutligen tvingat regeringen att någongång följa med folket ett stycke på vågen till de få reformer, som kunnat, vål icke genomföras, men dock möjligen beredas, huru hafva de blifvit behandlade, elier uppmuntrade? Har regeringen ej, alltifrån saligRothlieb, Lindgren och Hultberg i de salarierade bladen Stockholms Tidning-, Granskaren och -Axplockaren, ånda till Herrar Angeldorsl, Wahlström och Hellberg, i det salarierade Biet, samt Herrar Hartmansdorff och Palmblad med sina Rååfvar och Drakar i , Tiden, och nu den verklige kammarjunkaren (Pontin) i Morgonbladet7, sett både aflidne och lefvande oppositionsmån personligen förföljas med lögner, lömska tillmålen och falska beskyllningar, som knappast låta sig tånkas i något annat land, der lagen låter skydda den ena medmenniskan mot den andras personliga anfall, men beklagligen, genom vår tryckfrihetslags brister, hår försåtter den anfallne i nådvåndighet, att hellre förlita sig på hela allmånhetens vett och råttskånsla, ån att lemna sin heder till pris åt en Jury, hvars resultat beror af en föga sjelfståndig domaremakts val: en jury, som dessutom genom sjelfva denna domaremakts missförstånd om råttegångsformer i privata tryckfrihetsmål, i följd af vittnesförhörens afvisande, år nöggad att handla ester intryck och icke ester råttsgrunder. och om man deremot kastar ögat på dem, som af regeringen kallats att utföra, men i stållet merändels bortfuskat, dessa temligen snart räknade reformer, har man vål funnit att de erhållit sina sörtroende-embeten i följd af deras tillgifvenhet för principerna, deras kunskaper i systemerna, deras möjliga framtida gagnelighet för reformernas fullbordande? Vi våge hårtill tryggt svara nej! Desse valde organer för allena-styrandets allverksamhet hafva varit dels principlåse dgontjenare, dels inskrånkte, till någon vanlig detalj-kånnedom på sin höjd hunne, eller ock genom sina relationer af nådesolen attraherade subjekter, utom stundom i sådana fall, då de utvalts rent af för att trygga några favoriserades utslitne bröder eller vånner om de höge pensionsbeloppen. Och då man någon enda gång sett en kapacite kallas till de vigtiga platserna, har det icke då genast i verkligheten visat sig, att denne måste dagtinga med den högsta viljan och sin egen öfvertygelse? I sanning, huru någon år 1850, sedan man sett eller följt hvad som passerat efter 1810 och synnerligen efter n I