Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1850, sida 2

Tvenne dagar sednare samlades på stora torget öfver femtio slådar, som styrde kosan ut åt landet. Raskt gledo de öfver den knarkande hvita banan vid klangen af bjellrornas genljud i luften, och lik en himmelsblå brudpell hvålfde sig den molnfria rymden öfver de resandes hufvuden. Hvem vet, om icke mer ån ett öga blickade in i ett annat, för att der på någon vigtig fråga leta efter ett svar, som låpparna vågrade att uttala? . Det var vid middagstiden; man hade inkommit i en tåt och vacker granskog; de sröna med rimfrost smyckade tråden glindrade i solskenet af milliontals isdiamanter, och sastån vintern utbredt sin hvita svepning öfver jorden, var det så gladt och lefnadsfriskt bland den lisliga ungdom, som i detta ögonblick tånkte på allt annat, men icke på döden och förgångligheten. — -Ack, huru godt var det icke, utropade Svenborg, vatt komma utom stadstullen! Hvad hår år friskt och hårligt!— -Ja, det år svårt att afgöra, svarade Thor, om icke en sådan dag, som denna, han jemföras med en af våra vackra nordiska vårdagar.— mJag vet icke, genmålte Svenborg, :men jag tror, att jag alltid tycker om det närvarande.