Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1850, sida 1

srämmande kapten, en af generalens, som kompetente proklamerade kandidater, och då, o under! upptråder denne, förordande en, inhemskkapten. Att denne sednare skulle hafva en nåra förbindelse med en slågtinge till generalen, att tacka för sin lycka, har man sagt; vi lemna denna insinuation åt sitt vårde, och tro deremot, att en långt djupare plan varit motiv till denna mkonsedvens, den neml. att vid hvarje tillfålle visa, huru cheferne förmå intet, men generalen allt; att vånja officerarne vid att anse sine regementschefer som nollor, sin generalbefålhatvare deremot som skapare af deras lycka, beståmmare af deras framtid, upphof till deras fortkomst; att låra dem, att, förbiseende de vanmåktige, förbleknade cheferne, rigta sina tacksamma eller hoppfulla blickar på den lifgifvande central-solen, som, spridande sina nådestrålar i alla rigtningar, upptåcker den dolda förtjensten, der den anas af ingen. Samtidigt med den vid Wermlands fåltjågare, fåstade en majorsvakans vid Bohus läns regemente allmånna uppmårksamheten; der förordade chefen ifrigt en vid regementet allmån aktad och afhållen kapten, men generalbefålhafvaren föreslog en fråmmande. Vid detta tillfålle låt hr generalen förleda sig, att, troligen i att ögonblick af maktberusning af segeryra, hembåra fåfångan ett offer, prunkande något oblygt, något opolitiskt med sin allmakt, sin allvetenhet. Han förklarade neml. offentligen vid storlågret på Axevalla, inför en del officerare af Bohus låns regemente, att en kapten von Essen skulle blifva deras major. Detta var något oförsigtigt af den eljest så slipade mannen; det antydde ju, att konungen, icke konstitutionsenligt, i samråd med statsråden, fattar sina beslut, utan att dessa på förhand dikteras af en allsmåktig gunstling. Man vågade ej gifva så mycket hugg på Sig; långe — mycket långe derföre drogs utnåmningen ut på tiden, tills slutligen 3:dje majoren vid regementet dfvertalades att emottaga transport till 2:dre majorsplatsen. Frågan var dock dermed icke låst; den förra striden började åter, men — långt omsider gick generalen segrande derur. De vål underråttade vilja dock med visshet veta, att det denna gång stått honom hårdt att vinna målet och att han till slut nådgats tillgripa en nådlågn, förklarande: det vid regementet ingen till major passande kapten fanns. . .... Hvilket doft missnöje, hvilken tyst, men djup förtrytelse detta framkallat, ej allenast inom officerskorpsen, utan inom hela orten, kan ej beskrifvas. Bohus låns regemente har under ledning af en vårdad, i blodiga strider pröfvad veteran, vunnit ett förtjent anseende. Då konungen, sommaren 1846, besökte dess öfningslåger, behagade Han yttra sitt sårdeles vålbehag deröfver, och general Löwenhjelm, som den tiden var lånets höfding, förklarade, med granna fraser, att åsynen af Bohus låns regementes förtråffliga exercis och hållning gjorde honom stolt att heta Bohuslånning — och nu tvekar ej samme man, att. till befordran af sin egen sjelfrådiga vilja, sina hemliga rånkor och årelystna planer, bryta stafven öfver detta -förtråfsligaregementes samtliga kaptener; att håna, att föröåmjuka duglige, till en del utmårkt skicklige officerare; att afskåra all tanke på befordran; att mörda deras framtid; att tillintetgöra deras billiga förhoppningar. ..1. Men — hvad frågar lejonet efter, om det i sitt djerfva lopp med foten krossar ett dussin maskar?!