Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1850, sida 1

.— 9077 0 A EEE Å Insändt. Allt sedan Rått och Sanning kom till styret, har befordringssystemet inom armeen våckt billig förvåning och tyst klander; men aldrig har missnöjet varit så allmånt, så rättvist, som sedan general Löwenhjelm blef befålhafvare inom 3:dje militårdistriktet. Denne herre, i många afseenden utrustad med ovanlig capacite, har dock — så hviskas det — i militåra åmnen föga insigt; för infanterivapnet lårer han vara alldeles fråmmande, och vid kavalleriet kom han aldrig i aktiv tjenstgåring långre, ån till ryttmåstare — dock anses han nu kompetent att föra envåldsspiran öfver 7 regementen. Att inom detta område för sin verksamhet göra sig allsvåldig, år det synliga målet för hans storartade årelystnad, och den dag torde vål komma då, om tillochmed det kungliga tålamodet skulle tröttna att nicka bifall åt hans minsta Önskningar, man ej långre skall våga att neka något åt den måktige undersåten, en maktfullkomlighet, farlig når som helst, aldramest i våra tider. General Löwenhjelm åger i sitt sått att vara en måktig tjusningsgålva, som i första ögonblicket vinner alla hjertan: man har dock börjat finna, att den öppna ridaerlighet, herr generalen alltid affekterar, består endast i fraserna, och år en tåckmantel för de diplomatiska konstgrepp, som, inlärde vid ett despotiskt hof, i en Metternichs skola, nu åäro på våg att införas i det, förr åtminstone, för redbarhet och sveklöshet kånda krigareyrket. Ett konstrikt nåt af spioner år utbredt öfver hela fördelningen; man vågar ej långre i en förtrolig krets af kamrater dlörskälldt yttra sina tankar; allt, som såges, allt, som hviskas, allt, som både håndt och icke håndt, år nåsta postdag inrapporteradt till den höge förmannen. Detta föraktliga spionerisystem år en kraftig sporre åt lycksökeriet, en svår frestelse för alla svaga karaktårer; detlönnmördar all kamratskapsanda; misstroendets spöke smyger sig in bland de fordom förtrolige vapenbråderne och kastar sin mörka skugga, såkert mer ån en gång, åfven på oskyldiga föremål. Besåttandet af majors-vakanserna inom distriktet har gifvit herr generalen ett rikt fålt att befåsta sin makt, att visa hvad han förmår. Den enda princip, man kunnat spåra vid dessa befordringar, har varit den, att alltid upptråda i opposition mot regementscheferne, och hvarje af dessa frågor har varit ett nederlag för dem, en triumf för generalen. Att det dock år cheferne som åro konungen personligen ansvarige för de dem anförtrodda regementen, och att de säkrare kunna bedömma sina majors-kandidater ån generalbefålhafvaren, som en gång om året ser hvart regemente, en eller ett par dagar, ofta endast några timmar — det år förhållanden, som, till lycka för de hemliga ståmplingarne, tyckas fallit konungens regering ur minnet. En åsigt, som den fi: :e diplomaten i det långsta vidhållit, år, att alltid tillsätta majorer från fråmmande regementen; desse, vanligen emottagne med köld af chef och kamrater, borde ju naturligtvis kasta sig i armarne på upphofvet till deras befordran, och blifva hans villiga verktyg. Men då vid Wermlands fåltjågareregemente, sörliden sommar, en majorsvakans )ppades, förde chefen på förslag en