Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1850, sida 1

Den raske smeden ingen vågar kufva. Han, som en ek, i hundra skiften står. -Se! sitter hon hår, fru spåqvinna! sade han, efter slutad sång; hon vet kanske, att en grannlåtsdocka år född i dag. Roa sig med att spå henne. Jag ser, att hon har kaffekoppen bredvid sig.(Spåqvinnan slår upp en kopp och svarar:) år åro rara saker; det aldra underligaste år, att en bruksanlåggning står i koppen; en bred ström löper förbi; hon blir såkert gift med en bruksidkare. En mångd rosor ligga för henne. — Jag ser hela Stockholms stad, d. v. s. att hon och hennes man alla vintrar bo i hufvudstaden. En sådan mångd gardesofficerare — de ligga på knå framför henne, ser han. — De skola så f—n heller! skrek smeden till. Det år båst att hålla sig i Wermlands skogar — och dufvan min trifs ock båst der; — hon vill ej flyga till det förb-de nåstet.— -Det år ej sagdt, att hon blir hans dufva, motsade spåqyinnan med en skalkaktig mine. I samma ögonblick såg man initialbokståfverna S. VV. brinna i ett af tråden. Tvenne hvitklådda flickor framkommo och fåstade en krans af myrten och rosor kring namnet. Hand i hand öfverstego de tråske