Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1850, sida 1

— red, åkte eller gick, dagligen fram och åter och befann sig hvarje afton inom föråldrarnes och syskonens krets. En afton hade-Svenborg, under föregifvande af illamående, straxt efter aftonmåltiden dragit sig tillbaka på sitt rum. Dessa ensamma timmar voro hennes högtidsstunder, och då var det meråndels vid skrifbordet, som hon till sina ålskade nedskref sina mångfaldiga, olikartade tankar. Denna afton utgöt hon sig i ett bref till tant Wendela. Hvad jag åndå måste vara för en underlig varelse, skref hon, som våmjes vid all den godhet; man hår slösar på. ... Männe jag år otacksam, eller hvad år jag vål? — Jag nåstan förskråckes för mig sjelf? — Skulle jag i hela min lifstid vara dömd till det buliersamma sållskapslif, som man hår förer, tror jag, att jag skulle förgås af tvinsot. Ja, jag trånar hem till fader, moder och syster, samt till min goda, kåra tant Wendela, som alltid har förstått den egna, besynnerliga Svenborgs hjerta. Ja, ingen af mina jemnåriga, icke en gång min syster, min Beata, den goda, ålskade, har förstått mig, som tant Wendela. Hår blir jag såmre med hvarje dag. Ibland kånner jag något bittert inom mig, som plågar mig outsågligt. Det år en förskåmd luft man andas inom dessa stadsmurar. Annorlunda