heller. Dessutom skall du yeta, att mormor var barn på nytt, stendöf, så att man kunde skrika sig till lungsot, når man skulle tala med henne. Bör man icke då tacka Gud, både för hennes befrielse och för penningarna? Jag tillstår upprigtigt, att då jag såg henne Jorqsästas, tackade jag rått andåktigt för den välsignelse, som vår herre på nytt tilldelat vårt hus.— Det gjorde du rått uti, yttrade fadern. Man skall tacka vår herre får all god gåfva.— -Huru långe blir du nu hos oss, Svenborg lilla? frågade Mimmi. bet år oartigt, min lilla pulla, tillråttavisade henne modern, att fråga sina fremmande, huru långe man får behålla dem. — Jag hoppas, att vår lilla, kåra Svenborg stannar hos oss, tills vi åro fårdiga att flytta tillbaka på landet, och då följas vi åt.— Nej, min goda, nådiga tante, så långe kan jag icke vara hemifrän.— -Avarsföre icke? inföll bergsrådet; -Du befattar dig ju aldrig med hushållet?— -Io, jag och Beata hafva fjorton dagar hvar.— bet der låter vackert och husligt, återtog bergsrådet; men efter hvad jag trott