Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1850, sida 1

get belåget prydligt tvåvåningshus, vid hvilket slådan stannade. De hjertliga vålkomsthelsningarne, anblicken af de vackra upplysta moderniserade rummen, som sedan förra vintern fått ett ånnu pråktigare utseende, inverkade för ögonblicket angenåmt på Svenborgs sinne. Kusin Jonas såg storståtlig ut i sina spritt nya, fina klådesplagg, och knappast hade Svenborg intagit den henne erbjudna platsen, förrån han framråckte sin arm och frågade: Hvad tycker du om det hår klådet? Det har kostat 13 riksdaler alnen. Kånn! det år lent som ett sammet. Är det icke?— Fåra min Jonas, inföll bergsrådinnan, rnågot annat konversationsåmne måtte du kunna hitta på! Huru må svåger, svågerskan och den snålla Beata?, ren -Jo, jag tackar, de må gudskelof alla val, och skickade med mig sina hjertligaste helsningar.— ar din far fått kuraget igen?-frågade bergsrådet. — ylag vet aldrig, att han har någonsin förlorat det, svarade Svenborg, något stråft. — J0-jo men. Nu har han fem somrar å rad sett ut, som om han sålt smöret och tappat penningarne.— För det nårvarande år pappas lynne, tackad vare Gud, godt.