Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1850, sida 2

skall dekoreras framför många gamla förtjente officerare vid samma eller andra regementen. Nog synes herr majoren kunna berga sig några år utan denna utmårkelse och lika vål göra sin tjenst, tills hans tjensteålder, jemförd med de andres som erhålla orden, der: till kan beråttiga honom. Hvad grefve Hamiltons dekorerande med Nordstjernan betråffar, var kanske mindre dervid att anmärka, ån att en så ung man (med all aktning i öfrigt för hans person) kunde ifrågakomma till landtmarskalk, eller kan det vara möjligt att en så total brist på landtmarskalks-åmnen råder inom vårt riddarhus, att ingen åldre och mera erfaren man dertill fanns att tillgå? Det vore rått roligt för den eridderlige, af befål och trupp inom sitt distrikt högt aktade och ålskadegencralbefålhafvaren i 3:dje militårdistriktet, om alla, så inom som utom detsamma, vore öfvertygade om hans ofelbarhet i valet af de personer som hans mågtiga vilja skaslar befordran, men så år ej ssörhållandet och det kan han ej ens sjelf begåra. Hans afsigt må vara aldrig så god, så år och blir han dock en menniska, som kan misstaga sig, och åfven gjort det. Utan anmärkning kan det vål, i alla fall, ej aflöpa att hans veto ensamt Jåller å högsta ort, utan att det ringaste afseende å regementschefens omdöme göres, och att krigsministern låter detta förhållande, gång efter annan, passera. Ett färskt exempel derå finnes nu åter, efter ins:s förutsågelse, i hr Essens befordran ttll major vid Bohus låns regemente tvertemot regementschefens förslag och önskan, men alldeles i öfverensståämmelse med hr generalbesälhes presentation af hr v. Essen får några Bohus låns officerare på Axevalla förl. sommar! Det vackra vitsord ins:s antagonist lemnar öfverste Westfelt gratulera vi honom hjertligen till och tvifle ingalunda på uppgiften. Att hataren af afund ej kan fatta ins:s mening uti uttrycket att om grundlagens bud: -förtjenst och skicklighet tagits i betraktande, hade ej hr W estfelt fått .chefsplatsen, år alltför beklagligt. Meningen år naturligtvis den, att mångfaldige äldre och mera meriterade ofsicerare funnits inom armen med anspråk på denna väl lönta befattning, ån hr Westfelt, om ej favoritskapet hjelpt honom så hastigt fram. Och det var ju endast favoritskapets inflytande ins. ville bekämpa och hvars tillvaro, vid genomgående af listan å hår förut uppråknade personer, kan af ingen opartisk bestridas. Slutligen anser ins. sig böra, på sitt samvete, försåkra, att beskyllningen för läg afund år alldeles misslyckad och förfelad, att ingens befordran eller dekorerande kan våcka dess afund, liksom att all låghet i tanke och handling har varit och år himmelsvidt skiljd från hans person och att en sådan beskyllning således med allt skål qvarstår för dens råkning, som nedskrifvit den. Såkraste beviset om oråttvisan af sådane beskyllningar finnes uti ins:s oberoende stållning i samhållet, hvilken, fri från all åtrå efter statens tjenster och utmårkelser, och från allt lycksökeri, tillläter honom att nu hår underteckna: Gammal, afskedad och dekorerad militår.