Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1850, sida 2

nom sållan. Intrigen var det vapen, genom hvilket hennes vilja segrade, och van att under ett några och tjuguårigt åktenskap begagna detsamma, var det henne nu snart sagdt omöjligt att gå öppet till våga. Om hon åmnade sig till fönstret, svångde hon af till dörren; skulle hon gå ned till flygeln, tog hon en omvåg åt trådgården. I sjelfva verket en god menniska, gagnade hon gerna, då hon det kunde, var låttrörd och deltagande; men tvenne herrskande passioner qväsde mången gång de båttre kånslorna — först att lysa i verldens ögon, och sedan att intrånga i andras samiljefrhällanden. Sedan bergsrådets blifvit förflyttade i sitt nya stånd, om hvilket bergsrådinnan ofta talat, hade ett stort, vackert hus i provinsens hufvudstad blifvit inköpt för deras råkning, och fram på hösten flyttade man vanligtvis dit, och återkom vid början af våren. Edshammars bruk, som sedan mannaminne tillhört en Wejland, var ett föremål för de båda makarnes inbördes önskningar. Man uppgjorde, att sonen Jonas skulle fria till en af sina kusiner, och sedan lösa sig till den andra hålften af den betydliga possessionen. — Jonas eget hjerta understödde måktigt denna idee, ty han hade råkat blifva högst betagen i den sköna, intagande Svenborg. Men som