Konung Fredrik Wilhelm och Preussens konstitutionella förhållandee. ) Vid samma tidpunkt började naturligtvis Fredrik Wilhelms herrskarepersonlighet, som hade blifvit sönderbruten och i otaliga småstycken utskiftad bland folket, att ånyo förena sig till ett helt. Håren återvånde från sitt upplösningstillstånd, adeln uppstållde sig bakom Konungen, kålkborgrarne, hvilka hade hållit sig till det gamla, odugliga och omöjliga med hka mycken ifver, som yttersta venstrans demokrater hade förfåktat det omöjliga nya, anslöto sig åfven till honom. Den måk tige herrensick ånyo fotfåste; det preussiska majeståtet återfick bruket af lif och lemmar. I början skedde detta mycket hemligt och med stor försigtighet; men då W. rangel kom från hertigdömena och inryckte i Berlin, blef det officiellt, och kungen insatte ministeren Brandenburg-Manteuffel utan att bry sig om några parlamentariska regler. Den konstituerande församlingen afsånde en deputation, som först bad och sedermera hotade; då lemnade konungen rummet; men vånde sig om i dörren och betraktade de deputerade med en blick, som var mera uttrycksfull, ån alla hans förut hållna glånsande tal. Ministeren förlade församlingen till Brandenburg; men håremot protesterade majoriteten. Då protesten icke bar några frukter tillgrep man det yttersta medlet och vågrade att erlågga några skatter; men monarkien hade styrka nog att uthårda denna stormlöpning. Visserligen måste åtskilliga ståder, liksom Berlin, tvingas att krypa till korset genom deras försåttande i belägringstillstånd; men i allmänhet var folket missnöjdt med att man ville neka regeringen medel till statens underhållande. I Berlin uppstod en nåstan burlesk strid mot församlingens majoritet, hvilken man ville hindra från att hålla några sammankomster. Slutligen begaf den sig dock till Brandenburg, och då ministeren numera icke kunde erhålla majoritet, upplöste den helt enkelt församlingen. Den minister, som på detta sått hade råddat ordningen-, blef kallad -den frålsande-, das ministerium der rettenden Thaten-. En stor hjelp kunde demokratien visserligen hafva erhållit från nationalförsamlingen i Frankfurt, om denna hade tagit revolutionens parti; men höga vederbörande visste att vinna dess majoritet, förmodligen genom att lofva densamma att gå in på dess kejserliga tyska enhetsid. Då det kom till sjelfva stycket, höll man imellertid naturligtvis icke detta löfte. Med den Brandenburg-Manteufselska ministeren hade imellertid icke blott den s. k. -Ordningen segrat, utan åfven den gamla preussiska monarkien, den militåra konungamaktens id6. Det var soldatstaten, som hade blifvit herre öfver den parlamentariska regeringen, Öfver de böljande majoriteterna och de af dem fattade beslutens juridiska giltighet. Men ehuru man sålunda hade blifvit fri från en besvårlig husbonde i medhjelpare-gestalt, så behösde man dock folklig hjelp, ämensom understöd, fullt ut så mycket som år 1847. Ministoren sökte denna hjelp, genom att klokt begagna de vexlande omståndigheterna. En) Fortsättning och slut från n:r 39.