Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1850, sida 1

————— — ——— —— redde att vid första lägliga tillfålle förnya kampen, oaktadt den inom parlamentet skenbart rådande enigheten. Regeringen hade dels bemåktigat sig, dels låtit åt sig inrymma ma kten; men någon styrka hade den icke erhållit. I stållet för att i kammaren finna ett stöd, måste den med sitt eget anseende och sin militårmakt stödja densamma. Ministrarne insågo ganska vål denna sin prekåra stållning, utan att kunna föråndra densamma; ty olyckan bestod och består ånnu deri, alt demokratien med dess anspråk på sociala reformer oeh ett suverånt tyskt parlament aldrig låter sig förena med den preussiska statsiden. En gång, då det i skattebevillningsfrågan inom kammaren visade sig tecken till opposition, yttrade hr von Manteuffel sjelf, i ett anfall af dåligt humör, att herrar ledamöter af kammaren icke borde bry sig om att göra opposition; de hade nemligen icke majoriteten af folket bakom sig. Vid dessa ord stupade hela det ministeriella systemet en makalös kullerbytta. Då nu yttersta högran, v. Gerlach, Stahl m. fl. konungens förtrogne af detta sakernas tillstånd togo sig anledning att framstålla den sats, att man alls icke hade behof af det konstitutionella skenet, utan hellre borde återvånda till den rena absolutismen, så tyckte ministeren sig håri finna en antydning, att deras system kunde ramla för en högre vilja, som ånnu icke tydligt hade uttalat sig, och från den tiden började hr Manteussel sina vandringar å la Harun al Raschid och uppsökte demokratien på ölhusen, der visserligen många af dess representanter plågade insinna sig; men der dock dess princip icke låter sig öfvertala och vinna. Hår sökte Han styrka mot hofvet på den ena sidan och mot revolutionen på den andra; hår erkånde han demokratiens princip, hvilken denne onekligen i sitt slag duglige och stark man officiellt måste förneka.