Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1850, sida 2

mans i kakelugnen. Beata stod lutad mot systerns stol; ansigtet hade nedsjunkit på de sammanknåppta hånderna, och jungfru Anna satt vid dörren, helt förtjust öfver den vackra musiken. — J kunnen vål tillsammans sjunga någon liten yisstump för oss! yttrade fadern till sina döttrar. — ÄyIvad vill du vi skola sjunga, Svenborg ? frågade Beata.— Wermlandsvisan,svarade Svenborg. — -Ahnej, något annat, inföll fadren; den har jag hört så mycket, att jag år trött vid den.— -Hvad befaller då pappa att vi skola sjunga?— -Svanhvits sång ur Lycksalighetens 6. — De efterkommo fadrens begåran, och de hade knappast slutat, förrån jungfru Anna, som förmodligen tyckte sig — huru gerna hon ån lyssnade till sina mamsellers vackra sång — hafva tegat vål långe, tog sålunda till ordet: — Det år ju förbåldt, hvad den doktorn år för en undergörare.Vid dessa ord vånde sig Svenborg om, och vid brasans sken bemårkte Williamsson, huru uppmårksamt hon betraktade den talande, som fortfor: -Soldaten Grans hustru, som varit öfvergifven af