Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1850, sida 1

mig, att han verkligen har en tung börda på sitt samvete.— -Lej, nej. Thor, den tanken år i sanaing en demon, som du måste jaga bort — långt bort ifrån dig. VI. Hvem kan råkna lifvets sorger, hvem förmår att på vågskål våga dem alla och beståmma, hvilken som våger mest, eller minst? Men att ega ett hemligt sår i sitt hjerta, som ståndigt svida, utan att våga visa det för något dödligt 5 öga, icke för sitt lifs följeslagerska, icke för sina barn — o det måtte vara en smårta, som griper djupt in i sjålen, en börda, under hvilken åfven den starke vill digna! Östa under nattens timmar lemnade Wejland det rum, der hans make hvilade. Då han trodde henne vara insomnad, smög han sig bort; men hvart han gick, visste ingen. Hon vågade ej fråga honom; hon förirrade sig i en labyrinth af gissningar, och led lika bittert som han; men vid hennes sida stod en engel, som kallades: tålamod, och denne öfvergaf henne sållan. Wejland var en tro