ÅAU1 (Fortsattes.) England och Sverige mot Ryssland. Medan godtycket och envåldet öfverallt på europeiska fastlandet åro i besittning af ett prekårt öfvervålde, representera tvenne makter i motsatta åndar af Europa — Ryssland och England — emot hvarandra fiendtliga principer, hvilka icke något sosisteri kan försona eller någon klokhet afhålla från en konslikt. Ryssland, eller råttare dess styrelse, bildar en typ af en absolutism, hvars tillvaro endast kan förlångas genom eröfringar, och systemets utbredande ibland grannarne. Med hånseende både till dess egna undersåter och återstoden af verlden år tendensen hos ryska sjelfherrskarevåldet i korthet uttryckt uti ett naift medgifvande af Nikolaus, som, nyligen, då han inskrånkte de studerandes antal vid universiteterne till 300, förklarade, att ordning var oförenlig med civilisation. England har deremot långe praktiskt representerat och (sedan frihandeln infördes) i theorien högtidligen antagit principen för en ohåmmad utveckling, hvars syfte är att försåkra samhållets vålfård genom alla nationers successiva höjande till dess egen ståndpunkt af lycka, upplysning och frihet. Emellan begge dessa motsatta principer, som uppstålla nationers interessen emot en dynastis interessen, år ingen försoning måjlig. Den ena eller andra måste duka under; vi behöfva icke påpeka hvilken. Frihandelsprincipernes utveckling har till den grad bidragit att sprida fredliga idser i England, att något anfall från dess sida år omöjligt. Englands folk skall med tålamod afbida ryska despotismens undergång af inre orsaker; ehuru denna despotismen, dels genom det förtryck och tvång den utöfvar i eget land, dels genom dess förderfliga inflytande öfver Österrike och Turkiets norra provinser, afskår 100 mill. Europ6er både från beröringen med Englands folk och från dess marknader. Men det år ovisst, om czaren skall följa samma exempel och allt framgent afhålla sig från öppna anfall på grannar, hvilka dess egna interessen och bestående fördrag tillförbinda England att bistå. Crar Nikolaus har redan regerat 25 år, hvadan han torde inse, att han sannolikligen icke har lång tid igen för att försåkra sig om rportarne till sitt hus— den utnötta fras, under hvilken ryska kejsarne och hofmånnen beteckna Dardanellerne. Turkiets kristna provinser, som Ryssland i åratal med sådan fram gång bearbetat, visa otvetydiga tecken till tvekan och misstroende. Turkiet håller med allvar på att förbåttra sitt bristfålliga statsskick, och synes vara nårmare deran att lyckas, ån tvärtom. Och slutligen kunna de ståndiga sammansvårjningarne leda czaren på den tanken, att vådorna af desamma endast kunna afvåndas genom eröfringskrig. I alla håndelser sinnas vigtiga omståndigheter, som antyda, att czaren har för afsigt att till våren företaga något emot Turkiet. De sednaste underråttelserna omförmåla de mest storartade rustningar i hela riket, och 200,000 man koncentrerade i Donaufurstendömena och Bessarabien. De penningar, som erfordrades får att såtta dessa horder i rörelse, hafva ankassats af Englands fondmåklare, och skål ir att förmoda, det Ryssland icke, genom de zednaste opinionsyttringarne med anledning af änassären, skall låta afhålla sig från sina afigters sullföljande. Det torde således icke ara olåmpligt att ingå i en undersökning af lysslands styrka och svaghet. Ryssland har långe varit skildradt, åfven af em som medgifva dess svaghet i anfallskrig, åsom oangripligt inom egna landamåren. Deta kan vara sannt med afseende på hvarje anat land, undantagandes England, men, endast