Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1850, sida 1

—— tt — — der rasar är man glad öfver att kunna sinna skydd äfven i den hägsta och ringaste koja. Det år svårt att såga, hvarifrån den der ogunstiga opinionen om den dåvarande thronföljaren egentligen hade sitt ursprung. Han var qvick, nåstan skoningslös med sin satir, och derföre trodde man honom vara låttsinnig; han var ledsen vid att gå och blifva en gammal kronprins (han år född 1795) och sökte ofta att fördrifva sina griller med ett glas vin, och derföre sade man, att han var en drinkare; han hade visat mycken förkärlek för de sköna konsterna, men hade af fadren blifvit hindrad att i någon större utsträckning tillfredsstålla denna sin kärlek, och dersöre trodde man sig i honom sinna en annan Ludvig af Bayern, som mot kontant erkånsla ville afstå något af sin makt och myndighet — gifva efter i regeringssaker mot att erhålla penningar till byggnader och statyer, eller låta allt råka i förvirring. Man bedrog sig imellertid icke så litet i alla dessa sina förutsättningar. Fredrik Wilhelm började med att upptråda såsom ett majeståt; han ådagalade tillochmed en brudgums innerliga kärlek till — kronan; han var svartsjuk om denna sin sköna brud, och det tycktes verkligen som om han hade fullt uppfattat sitt höga Åktenskaps både hligter och råttigheter. Han ville reformera, förbåttra verlden; han ville göra det sjelf, göra det ur sitt eget, skapande, produktiva jag. Han var en rigtigt besynnerlig företeelse sör den förvånade verlden, som så långe hade funnit allting tråkigt och enformigt; han var ett slags geni på thronen, och man anvisade tillochmed detta geni den det tillkommande cesthetiska plats, eller kathegori, nemligen bland romantikerne. I forntiden med dess göthiska, brokiga rikedom sökte han modellerna till framtiden. Att börja med uttalade sig denna hans smak i kyrkor med fårgade fönsterrutor, i hans soldaters förseende med hjelmar efter medeltidens former, i hans ålsklingsborg Stolzenfels med dess torn och spetsbägor. Thrr hafva Danskarne nårmast sått låra kånna honom i denna romantiska karakter; ty utom det att romantikern tror på öfvernaturliga egenskaper, bland annat på sådana hos sig sjelf, på aningar, ingifvelser och annat dylikt, så hyser han åfven en viss likgiltighet för verldens prosaiska verklighet, löften, öfverenskommelser, traktater, m. m. och betalar icke gerna sina skulder. Såsom regent hade Fredrik Wilhelm nårmast att bråka med den gamla, tunga regeringsmaschinen och med den kålkborgaraktiga byräkralienSåsom en snillrik man närde han ett djupt förakt för densamma och sökte genom en mångd inspirerade tal att i staten ingjuta en ny anda, åfvensom han vid samma tidpunkt lossade något på censurens tryckande bojor. Men håröfver blef nu å ena sidan byråkratien tvår och genstörtig, och å den andra råkade han ut för skarpa anmårkningar från oppositionspartiet. Detta sednare fordrade en konstitution; men en så beskaffad juridisk inskrånkning i sin myndighet kunde den store mannen omöjligen medgifva, så långe han i sig kånde en personlighet, med lust och förmåga att sjelf allena styra och stålla om sitt rike. Metternich varJa hanna. A UH:;tAan 88 gAdt