Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1850, sida 2

med sitt blåndande svarta hår, sina mörkbruna Ögon som utbyta uttryck hvarje minut, och den blåndande hyn. år en egen motsats till den andras blonda lockar och nordiska skönhet. Svenborg liknar en af söderns yppiga praktvexter, och Beata en snöhvit lilja, uppvext bland våra sjellar. I den lilla jungfruburen på Edshammar hade samma afton ett annat samtal förefallit. — -Nå, Svenborg, hvad tyckes dig?frågade Beata. — -Hu, Beata! det var en underlig blick. Jag blef nåstan rådd. Aldrig har jag sett sådana ögon.— -Hvad menar du?— -Det ena ögonblicket såg han så skarp och dyster ut, och det andra lyste en himmelsk frid ur hans blickar.— -Det år åktenskapstycke mellan herrskapet, tror jag, yttrade Beata småleende. — -Tyst!inföll Svenborg och lade sin hand på systerns mun.— -Ssådane åro åfven dina ågon. De vexla ståndigt uttryck.— -Så såg han icke ut i min föreställning, sade Svenborg sakta.