Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1850, sida 1

— Ah ja, det bår sig, genmålte bergsrådet med stolthet. Nu hördes fremmande röster, och bruks2 ? . ? patron skyndade de våntade gåsterna till mötes, under det att den ena purpurskyn efter den andra omvexlade på Svenborgs ansigte. Många sörstulna blickar riktades på den unge låkaren, som vid första sammantråffandet företedde ingenting anmårkningsvårdt; men når han uppslog sina stora mörkblå ögon och fåstade dem på någon, nedsånkte denne ovilkorligt sina. Dragen voro ingalunda regelbundna, men det skiftande anletsuttrycket, som ifrån det strångaste allvar, hastigt kunde dfvergå till något mildt, vemodigt, ofta outsågligt ljust, hade en egen dragningskraft. Han hade ett enkelt, anspråkslöst våsende, talade ej mycket; men uttryckte sig kort och tydligt. De tvenne sköna rosor, som inom familjehemmet blomstrade hade, sedan han sist såg dem, undergått en mårkbar föråndring; men vi förbigå doktor Waldenaus första Pesök i Wejlandska huset, och förflytta oss heldre till Wendela Dahls hyrda boning, der, samma afton, följande samtal egde rum. — Har du varit nöjd med din dag? frågade W endela. — Ån ja; men tresligare hade det varit,