Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1850, sida 1

Cobden och ryska lånet. (Forts. och slut fr. N:o 35.) Sluta icke af hvad jag såger om ryska styrelsen, att vi iråkat den stora villfarelsen, som år rådande i detta land rörande ryska nationalkarakteren. Jag har förut haft att råtta några origtiga begrepp om Rysslands finanser och hjelpkållor. I ingenting råder en så allmån villfarelse som med hånseende till den stora massans af ryska solket karakter. I första rummet hafva vi förestållt oss Ryssarne såsom barbariska och missnåjda horder, som långtade att lemna sitt land och, lik en lavin, störta sig öfver vestra Europa. (Hör, hår.) Det finnes ingen större villfarelse i verlden, ån den förmodan, att ryska befolkningen har något begår att lemna sitt land. Det finnes intet folk i verlden, som år mindre hugadt att öfverskrida sina grånsor för att hårja och plundra: mycket mindre skulle det vilja lemna sitt land för att bosåtta sig i ett annat. Jag talar nu om nationalkarakteren. Ryssarne åro ej ett krigiskt folk. Armåen år så opopulår, att når ryska bonden ryckes från sin by för att bli soldat, så tillstålles en procession i byn med presten i spetsen, och hvilken liknar en likbegångelse. (Hör, hår.) Når jag var i S:t Petersburg beskref en engelsk köpman för mig en slående scen, för att visa ryska folkets motvilja emot krigsyrket. Det hånde en gång att han kom på, en gata i S:t Petersburg och såg rekryter införas i ett hus, der de afklåddes och undersöktes af en låkare, som skulle förvissa sig om de voro dugliga för tjensten. En