en medfödd stolthet, som måktigt förbjöd honom att låta nyfikna blickar skåda in i hans själ. Han trångtade efter en rastlös verksamhet, och hade kanske just derföre valt ett lif, så rikt på mådor, anstrångningar och försakelser. Skald i hjertat, kånde han med smärta, att han icke kunde så, som han det ville, på papperet återgifva, hvad han under sina vandringar i diktens lunder med. sjålens blickar såg. Ståndigt kånnande ett behof af att ålska och hjelpa, omfattade han hela menniskoslågtet med ett ungt svårmande sinnes oskrymtade kärlek; men det oaktadt var för honom illusionernas tid långesedan förbi. Någon prisma egde han ej mera, den brast sönder vid lifvets morgon och det underbara glaset återfick han aldrig. Han betraktade menniskan och hennes dygder såsom bråckliga ting, oftast beroende af tillfålligheterna, och derför hörde man honom nåstan aldrig tadla, ånnu mindre fördöma; men af uppriktigt och oskrymtadt hjerta beklagade han den fallne. Thor Waldenau var för det kall han valt utrustad med de lyckligaste anlag. Förenande en såker blick, kraft, mod och beslutsamhet med en varm menniskokårlek, var han vida skiljd från en modlös blådighet, men egde likvål detta milda deltagande våsende, som gör ett så behagligt intryck på den lidande.