Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1850, sida 2

och mina anspråk åro ej stora; men om jag haft ett fosterbarn, hade jag önskat att kunna åt detta bereda en sorgfri framtid, och dessutom fruktar jag, att jag ej, som jag velat och bordt, kunnat dana ett ungt sinne.— och jag deremot tror, att just moster, framför de flesta andra, skulle kunna dana ett ungt hjerta. Han tystnade men yttrade en stund derefter: -Vi stå begge två ensamma i lifvet. Nåst mina föråldrar, var moster min första vån, och år den enda slågtinge, jag nu på mödernet eger. Försynens skickelse har åter fört oss tillsammans. Hvad år då naturligare, ån att vi allt innerligare sluta oss till hvarandra! Du har ju alltid för mig haft en moders hjerta, Blif nu i ordets djupaste betydelse en moder för din syster Elisabeths, och— tillade han knappt hörbart — för Gottfried Waldenaus son!En hög rodnad fårgade vid dessa ord Wendelas sulnade kinder. Hon vånde sig bort. Thor öppnade sina armar och slöt henne till sitt bröst... och nu beskärdes den ensamma en skön stund, henne som ej kunnat råkna många sådana under sin femtioåriga lefnad. (Forts.)