Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1850, sida 1

stiska systemerna, framstålla vi hår i kortbet socialisternas hufvudfordringar, i hvilka de alla öfverensståmma. Dessa åro: 1) fri, ohåmmad utveckling af alla förmögenheter och anlag, som finnas hos den enskildte; 2) lika rått för alla till de personliga krafternas anvåndande och dermed lika anspråk på verksamhetens frukter; hvaraf 3) för den enskilde existensens tryggande genom arbete, detta må nu vara andigt eller materiellt, af sig sjelft blir en följd. — Socialismen sammanblandas af okunnigt folk utan vidare med kommunismen; visserligen åro begge beslågtade, men allneles icke ett och detsamma. Också antagandet, att socialismen vore den teoretiska, kommunismen mera den praktiska sidan af en och samma princip, synes oss snarare salskt ån sannt. Efter vår åsigt består skillnaden emellan begge i följande: Socialismen ståller den fria personligheten fråmst; han vill jemlikhet, men ej på frihetens bekostnad. Kommunismen lågger tonvigten på jemnlikheten; åt denuppofrar han den personliga friheten. Den förre erkånner de olikheter, naturen nedlagt hos individerna och håller dem i helgd; den sednare förkastar dem, han fordrar ovilkorlig jemlikhet d. v. s. idel menniskor af en och samma art, något som icke existerar i verkligheten. Socialisten knyter fast vid det nårvarande, han vill taga med sig i sin nya samhållsbyggnad alla sunda elementer och blott qvarlemna det maskstungna och sjuka. Kommunisten bryter helt och hållet med det nårvarande samhållet, han förklarar detsamma rent af obrukbart för sin sållskapliga nybyggnad; detsamma år, enligt hans åsigt, ruttet alltigenom. Socialisten förtröstar på propagandans makt; kommunisten stödjer sig på arbetarnes knytnåfvar. Socialismen åndtligen å är det intelligenta proletariatets evangelium, kom munismen arbetare-proletariatets evangelium.