Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1850, sida 1

efter slera timmars vandring, nedkastar han sig slutligen under några skuggrika trån och nedlägger bredvid sig slöjten, som han medhaft under vågen. Han upptar sin plånbok, för att der uppteckna ögonblickets ingifvelser, men plötsligt faller blyertsstiften ur hans hand; han tycker sig höra ljufva himmelska toner, som ljuda allt närmare och nårmare, och han kan tydligen urskilja melodien på den bekanta solkvisan Du Permeland, du sköna, du herrliga land, Du krona bland Svea rikes länder! Det år tvenne intagande fruntimmersröster, som sjunga den, men ej nöjd med att endast höra, vill han äfven se, och lutar sig framåt. Den ena af de sjungande år bortskymd af en stor ek, och den andra, vånd ifrån honom, låter honom blott skönja den halmhatt, Som betåcker hennes hufvud. Sången upphör, då en mild röst, med en lått brytning på den Wermlåndska dialekten såger rjag måste måste hem och sluta min våf.— iÅh nej, blif qvar!svarar en klarare stämma, utan minsta brytning. Jag undrar, fortfar hon, om pappa ånnu kan vara synlig. Ack, Beata, hvad kan det vara?— ia, det blir en fråga svarar denna, som vi i all evighet få upprepa, utan att derpå erhålla något svar.