Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1850, sida 1

MAALILCt—— ——————7—6— mindre betydenhet. men dock sammanlagde göra det lått för dem att konkurrera med oss, oaktadt de hafva våra varor i andra hand. En af de betydligaste fördelarna hårvid (för att ej nåmna lågre råntor, inbesparade provisioner m. m.) år låttheten att i mindre partier och ofta kunna till låga frakter afsånda till de olika orterna de varupartier, som der till en eller annan tid må åstundas, utan att, såsom vi i allmånhet åro nödsakade, behöfra sånda hela laster. Den lisliga förbindelsen till och ifrån Britanniens hamnar, samt den mångd af så kalladt lått gods, som derifrän skeppas till alla transatlantiska eller aflågset belågna lånder, offerera talrika lågenheter att till en mycket låg eller barlastfrakt kunna till sådana orter alsånda våra tunga varor. På detta sått kan, oaktadt kostnaderna för en omlastning, vårt jern, vårt stål, så godt som alltid skeppas till ,aflågsna lånder via London till lågre frakt ån det år möjligt för våra egna i den direkta farten sysselsatta fartyg att antaga. De måste nemligen betrakta jernet och stålet såsom hufvudlast, når det i London afgår som barlast. Från Götheborg till London afsånder man till exempel jern till 5 sh. 7 sh. 6 d., å 19 sh. pr Ton och från London till Bombay, Calcutta, Batavia, Canton etc. till 10, 15 å 20 sk. pr ton, allt efter som årstiden och antalet af lågenheter år till, når en frakt af tillochmed 2 pr ton ifrån svensk hamn till dessa Ostindiska platser skulle vara förlustbringande. Möjligheter finnes sålunda redan nu för dem, som passa på låmpliga tillfållen och derefter arrangera sina företag, att via England föra våra tunga varor till Ostindien till ojemförligt lågre lrakter, ån hvartill något svenskt fartyg kan ifrån hemmet ditföra desamma, hvarjemte sådana lågenheter åfven finnas för skeppningar till andra närmare och aflågsnare orter, samt för framtiden, i anseende till föråndringen uti navigations-lagarne, utan tvifvel komma att betydligen förökas. Gör man derföre behörigt afseende på alla de fördelar, som stå England till buds såsom mellanhandlare med våra tunga varor, isynnerhet på aflågsna orter, så måste man medgifva, att Sverige ingalunda, under allmånna förhållanden, å dessa platser kan konkurrera med detsamma, oaktadt vi föra våra varor direkte ifrån hemmet till konsumtionsorterna. Med mindre fördelaktiga, mellankomna konjunkturer, får man ock vid sådana expeditioner endera följa marknaden, fogande sig efter den engelska konkurrensen, det vill i lindrigaste fallet såga, att segla för en usel frakt; eller ock på spekulation upplågga sina varor å destinationsorterna. Ålla de kost— nader och uppoffringar, som hårigenom uppkomma, skola fartygets hemlast eller råttare lull:lindringarna betåcka; ty utan dessa sednare år returlastens vårde vid ankomsten till Europa beroende af verldsmarknaden och blir i den, köpt för svensk eller engelsk råkning, precist lika mycket gållande. De ifrågavarande uppoflringarna, hvad beskassenhet de ån vara nå, hlifva på detta sått ovilkorligen en nationalsörlust: ty uppstår derigenom förlust å varan, eller seglar fartyget den långa vågen utan eller för en usel frakt, så förminska de direkt den söretagandes kapital och dermed åfven nationens; och blifva upposlringarna betåckta genom tull-lindringarna, så får nationen ej mindre, i form af konsumenter eller skattdragande, bära desamma. Ersåttningen för denna nationalförlust skulle då vara: att. vi göra våra varor å aflågsna orter bekantar. En i sanning lumpen ersåttning för så mycken uppoffring af tid, kapital, råntor och arbete! Vi undra just hvad de, som på denna grund försvara tull-lindringarna, skulle såga om en enskilts hushållning, hvilken följde samma system för realiserandet af sina varor, som det, hvilket staten följer; eller hvilken föredroge att sjelf, med stora kostnader och mycken arbetsförlust, föra sina varor till långt aflågsna platser, der försåljande dem (om en verklig och rigtig kalkyl uppgjordes) merdndels år efter år med förlust, framför att, straxt de blifvit fårdiga, afsåtta dem med vinst till sina. grannar, De skulle sannolikt, och i vår tanka vålförtjent, benåmna honom en tok, samt måhånda derjemte göra honom uppmårksam derpå, att ett kapital, som tidt och ofta omsåttes med ringa vinst, i längden, genom de ackumulerade råntorha lemnar en större behållning, ån ett kapital, som, åfven med större behållning för hvarje gång, men blott mera sållan, blir omsatt. För en enskilt, lika vål som för en nation, år det derföre alltid en fördel ju oftare