tade emellertid allmänheten att så veta, hvad Ross upplefvat på denna sin sednaste resa. Han ätervånde ju från ett dödens land, der naturen sjelf ligger som ett stelt lik på sin hvita paradsång! För att sörestålla sig dessa trakter, må man icke tånka sig våra vinterlandskaper; åtminstone måste man från den aflågsna allt, som gifver dem behag eller skönhet. Man ser icke ett tecken till våra tråd, hvilka med sina nakna grenar och qvistar åndå låta ana ett lif, lik en nymf, som sofver men snart skall vakna — för att icke tala om våra majeståtiska granskogar, som stå i sin friskaste grönska, just då vinterns drifvor betåcka marken; man ser ingen menniska, knappt något djur eller tecken till en lefvande organisms verksamhet. Man skådar blott en hvit slått och rundtomkring vid horizontens grånsor berg af is, betåckta med figurer och hieroglyfer, olösliga, tillkomna genom fiendtliga andars vilda infall, samt på andra sidan dessa berg åter en oåndlig slått, höljd i en blåndande hvit snödrågt, blåndande i ordets bokstasliga bemårkelse, ty att oafbrutet betrakta dem, förorsakar smårta i ögonen och blindhet. Vill du bygga dig en hydda, till skydd mot polarvindarnes dödskalla omfamningar, så måste du dertill begagna mursten af snö, och ditt husgeråd får du gö