Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1850, sida 1

voro försedda med Yutgevär, gjorde de dock ingen sårdeles stor skada på skogens djur, utan de fleste af dem afskjöto sina skott i luften. Fanny och Elvira, hvilka begge styrde sina gångare med utmårkt behag, uppvaktades af Hjalmar, som red en vacker skottsk håst af god race. Minsann jag trodde, att ni var en så skicklig ryttare, herr notarie, — sade Fanny. — Se Elvira, han rider ju verkligen som en riddarn egnar och anstår.Men Elvira svarade ej. Hon var tyst och tankfull och ett moln af sorg hvilade på hennes panna. Hon var dessutom fullt upptagen med att hålla in sin häst, som otåligt tuggade betslet. -Nu åro vi vål snart framme vid torpet — återtog Fanny, våndande sig till Hjalmar. — Myn ni, som har goda ögon, kan ni såga hvem det år, som kommer emot oss der Dorta?Jag slår vad, att det år er bror, Viktor. Han hår förmodlingen skiljt sig från det öfriga sållskapet, för att gå oss till mötes.Ack, — jag har icke talt om för er mitt första möte med min bror; — återtog Fanny. — Det var romantiskt nog, må ni tro. I detta ögonblick small ett skott helt nåra de samtalande. En af herrarne i sållskapet