Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1850, sida 1

nen, så sitter spioneriet i bakhäll och ritar falskt vittnesbörd i sitt lömska protokoll! Skåms du icke att tadla och fördöma menniskor för det de vantrifvas i ett sådant röfvarenäste, och hvad år all oinskrånkt regeringsmakt, som nu finnes, annat ån ett röfvadt gods, som med list och våld tagits ifrån folket, hvilket, enl. skaparens mening, allsicke, lik fånaden, var ämnadt att såljas och årfyas: hvad år vål hela verldshistorien annat, ån en beskrifning på dessa Mararinotåg? hvad år folkets stråfvande annat, ån att al sitt plundrade förråd återfå så stor bit, att det kan slåcka sin hunger? Var regenten från början annat, ån folkets förman? Nu årfves folk och land, såsom man årfver hemman med åtföljande boskap. Hvem har från början stiftat den arfslagen? Månne icke regenterne sjelfva, och de, som makten hafva och kallas nådige herrar? Vid frågan om menniskans råttigheter, hvad år vanligare, ån att höra dessa grötmyndiga invåndningar: Folket år icke ånnu moget sör frihet. Menniskan mognar hår aldrig till någon fullkomlighet. Stammen hör till ett kartigt slågte, en vild apel, derpå inga astrachaner våxa; men mogna kan dock frukten i sin mån, och skall den mogna, förgåfves våntar man derpå i envåldets magra jordmån och un der dess kalla himmel. Tråd in på historiens sålt och se dig om, hvarest de ådlaste srukterna vuxit och våxa! Funnos hos menniskor sorskningsbegår och djupsinnighet i tanke, ådelhet i beslut och handling — i frihetens herrliga örtagård hade den saftiga frukten vuxit och mognat; på deshotismens sterila jord våxa blott rönnbär och tallkottar. allt år der surt och saftlöst. Når detta år historiens intyg, och derjemte i hvarje vaknadt menniskobröst brinner en långtan att föröka sin lycka, bör man då undra att menniskorna göra revolutioner? Huru skulle Europa se ut nu vid lag, om folket vore så der stilla och tålmodigt, som du vill hafva det? Då vore vi trampade under fötterna af ett tyranni, vårre ån Rysslands. Bland vildarne finnas några mönster-stater hår och der, t. ex. nere i Äfrika, der regenterne synas tagit tigern och hyenan till esterdöme i fråga om behandlingen af hvar en, som man rår på; ty når man kan allt, hvad man vill, så vill man ock allt hvad man kan, och törstar drucken efter mera. Hvem nekar, att vi åro lycklige? Tordehånda det lyckligaste folk i Enropa; men hvem hafva vi att tacka för denna lycka: år det våra konungar? Skulle vi vid dato vara på den punkt, vi nu åro, om envåldet fortfarit? Den, som tror att ordspråket: ju flere kockar, dess sämre soppa, år tillåmpligt dfver allt, han svarar vål ja; men nej svarar vål åndå allt sundt förnuft. Sanning och rått, de eviga grundvalarna för ett folks lycka, blifva aldrig bofasta i en envåldsstat. Att många envåldsregenter velat det råtta, visar oss historien tydligt; att dessa Guds nådes herrar, som nu spela en på en gång ömklig och ryslig rol i Europa, åfven samla efter det råtta, kan medgifvas; men utan sanning år rått en blindbock, som trampar tårna af alla små, kör hufvudet i våggen, och ränner till slut sin egen hand i elden. Denna blindbock leka regenterne mer och mindre allesamman, derföre att de i sin förmenta ofelbarhet ej tåla sanningens ljus, som belyser åfven deras bri