Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1850, sida 1

brottslighet kunna vinnas blott genom intyg af vittnen, huru de uppfattat, skristen, helst om, såsom hår år fallet, en långre tid förslutit sedan vittnena afhörde densamma. För att freda oss från ätalet skulle vi således endast behöfva att, utan bäde medgifvande och förnekande, endast bestrida allt afseende å angifvelsen, hvilken i sådant fall icke skulle kunna medföra påföljd för någon annan, ån den, som densamma framstållt. Ett sådant stillatigande å vår sida råttfårdigades af sakens egen natur och af den allmånt gållande grundsats, att en anklagad icke år skyldig att sjelf tillhandagå sin vederpart med bevisning om hvad honom lågges till last. Kapten Zachrisson har icke kunnat undgå att sjelf inse detta, men han har förmodligen råknat på att de personer, som han anklagat, och hvilka han i slutet af sin anklagelseskrift tillvitar rnidingsdäd, skulle vara nog redligt och ridderligt sinnade att sjelfve vidgå hvad de skrifvit. Kapten Zachrisson har ej heller misstagit sig i denna beråkning. Vi få hårmed öppet erkånna, att vi undertecknade, jemte numera aflidne kaptenen Coijet, samtlige anstållde vid kongl. Götha artilleriregemente, till herr öfversten Heyl afsåndt en skrifvelse, ungesårligen, så vidt vi nu kunna påminna oss, innehållande: att vi lifligt ömmade för regementets heder och anseende och för bibehållande af en god esprit inom detsamma, med ledsnad och förtrytelse erfarit hurusom kaptenen Zachrisson, med åsidosåttande af hederns fordringar, låtit inför allmånheten framlågga tvenve enskilda på förtroende grundade samtal, som egt rum mellan herr generalmajoren von Årbin och kaptenen Zachrisson, och att vi derföre och för att icke genom stillatigande anses gilla hvad vår kånsla sade oss vara orått, anhöllo att herr öfversten ville för så vål kaptenen Zachrisson som öfrige i Götheborg vistande officerare af regementet förklara, att vi på det högsta ogillade kaptenens förfarande, såsom stridande icke allenast emot all god militårisk anda, utan åfven mot det handlingssått, som tillkommer en man af heder. Kaptenen Zachrisson har följaktligen hufvudsakligen riktigt uppfattat vår skrifvelse, men dock uteglömt de meningar deruti, som antydde dels att det var i egenskap af medlemmar utaf samma ossicerskorps, hvilken kaptenen tillhörde, som vi afgåfvo vårt yttrande om hans uppförande, dels ock vår åsigt, att samtalen mellan kaptenen och herr generalmajoren voro enskilda och på förtroende grundade. I förevarande fall år dessa meningars uteslutande af ingen vigt, men då kaptenen först låt i tidningarne publicera vår skrifvelse och då allmånhetens opinion skulle emot oss bearbetas, var det icke utan betydelse att just de uttryck uteslåtos, hvarigenom vi tillkånnagåfvo vår befogenhet. att: i åmnet yttra oss, och den åsigt om sjelfva beskassenheten af de förefallna samtalen, som föranledde vårt yttrande. Innan vi nu ingå i vederlåggning om kapten Zachrissons åsigt, att vi genom ifrågavarande skrifvelse krånkt hans heder och öfvertrådit kgl. duellplakatets stadganden, torde det icke vara för saken fråmmande att i korthet redogöra för den synpunkt, hvarifrån vi betraktat kapten Zachrissons handlingssått och de motiver, som föranledt vårt eget. På sått nogsamt kåndt år, låt kapten Zachrisson i början af Aug. månad nåstl. år uti en i Götheborg utkommande tidning införa en, i landets fleste öfrige dagblad snart derefter reproducerad artikel, deruti kapten Zachrisson med åberopande af de förtjenster, som efter hans eget förmenande gjorde honom beråttigad att få sig anförtrodt chefsskapet öfver ett vid Götha årilleriregemente ledigt batteri, klagade deröfver att en annan officer. blifvit af dåvarande generalsålttygmåstaren herr generalmajoren m. m. von Ärbin till batterichef förordnad, i sammanhang hvarmed kaptenen till allmånhetens kånnedom framlade tvånne enskilda samtal, som, angående detta befordringsårende och andra föremål emellan herr generalmajoren von Arbin och kapten Zachrisson egt rum, och hvad derunder blifvit: kaptenen anförtrodt. Vi bekånna oss öppet till den icke allenast inom svenska utan åfven inom hvarje annan arme håsdrunna och hittills icke trotsade äsigt, att det år emot alla sunda begrepp om militåriskt vett och militårisk anda stridande att, med åsidosåttande af de medel, som lagen tillstågjer oh aan mjssitår, .subordinatiö