blifvit yttradt gållande kraft och förbjuder ofsentliggörande af enskilda bref. Men åro dessa äsigter riktiga, hvilket kapten Zachrisson icke vägat bestrida, och få de moraliska lagar, hvarä samma åsigter åro grundade, icke af hvilken orsak som helst, aldraminst får tillfredsstållande af enskild båmdlystnad, öfvertrådas, måste man icke då åfven medgifva riktigheten af värt omdöme om kapten Zachrissons handlingssått emot herr generalmajoren von Arbin, eller att det var stridande emot god militåresprit och det handlingssått, som tillkom en man af heder? Kapten Zachrisson söker naturligtvis att ådagalågga motsatsen och då han icke vågar angripa nu antydda grundsatser, förklarar han, med bestridande af de publicerade samtalens egenskap af enskildt förtroende, att han icke kan förstå huru hans handlingssått kunde ogillas. För kaptenen skulle det visserligen vid bedömandet af hans handlingssått utgöra en mildrande omståndighet, om man finge förutsåtta att han saknat förmåga att inse det oråtta deruti. Men då kaptenen år långtifrån att sakna de förståndsförmågenheter, hvilkas frånvaro kunde medföra en sådan nonimputabilitet, och då kaptenen fortfarande försvarar sin åtgård, så att man icke får antaga att densamma tillkommit i ett ögonblick af passion, som förvillat hans omdöme, tvingas vi att lemna åsido denna mildare förklaringsgrund och att öfvergå till undersökning af de grunder, hvarå kaptenen stödjer sitt råttfårdigande. I sådant afseende yttrar kapten Zachrisson att vi blifvit skyldige bevisen för tillvaron af ett enskildt förtroende emellan generalmajoren von Arbin och honom. Det år sannt att vi ansågo denna omståndighet så klar och tydlig, att någon bevisning derför ej i vår skrifvelse anfördes. Sådant bevis saknas dock ej, åtminstone icke för den, som förmår att opartiskt bedöma saken. De söresinnas uti de af kaptenen sjelf citerade yttranden af hr generalmajoren, hvilka påtagligen icke blifvit fållda af hr generalmajoren, om han kunnat ens ana möjligheten af deras utspridande: uti den omståndighet att samtalet fördes emellan fyra ögon och i en ton, som å hr generalmajorens sida alltigenom utmårkte vålvilja och tillit och slutligen uti hr generalmajorens förestållningar till kaptenon, då denne, under andra samtalet, ehuru först mot slutet deraf, framstållde hotelsen att publicera hr generalmajorens yttranden. Ått hr generalmajoren underlåt att genast i början af samtalet taga tysthetslöste af kaptenen utgör ingen ursågt för denne sednare. Hr generalmajoren hyste förmodligen då den aktning för kaptenens karakter, att han ansåg affordrande af ett sådant löfte öfverslödigt och till och med förolåmpande. Vidare förmenar kapten Zachrisson, att hr generalmajoren von Arbins samtal med honom varit af robestridligen officiel natur. Så år likvål ej förhållandet. Enligt kongl. brefvet den 29:de April 1830 tillkommer det generalfålttygmästaren att uppå regementschefens förslag, utan att tjenstålder dervid får tagas i betraktande, till batterichef utse den af kaptenerne, som han dertill finner skickligast; men ingenstädes år stadgadt, att generalfålttygmåstaren skall upplysa de kaptener, som han icke utser, om skålen hvarför de förbigås. Hr generalmajoren von Arbin hade således icke ett enda ord att hårom ex officio yttra, lika litet till kapten Zachrisson, som till någon af de öfriga kaptener vid Götha artilleriregemente, hvilka icke redan voro batterichefer. Kapten Zachrisson försåkrar vål att den varmaste fosterlandskårlek och råttskånsla utgjort motiverna för hans handlingssått, men lika litet vi åro i stånd att inse i hvad mån fosterlandets vål blifvit genom kaptenens tillsörande i i denna sak befordradt, lika litet kunna vi såtta tro till dessa försåkringar, emedan, om kaptenen verkligen af kårlek till fåderneslandet och råttvisan funnit sig uppmanad att tala, han då omöjligen med bibehållen aktning för sig sjelf och rått till anspråk derå af andra kunnat, på sått han sjelf medgifvit, förbinda sig till tystnad mot priset af ett skriftligt löfte på nåsta lediga batteri. Efter att sålunda hafva visat rigtigheten af vårt omdöme om kapten Zachrissons handlingssått och underhaltigheten af de hufvudsakliga skål, hvarå kaptenen grundat sitt försvar, torde vi åfven böra ådagalågga att detta omdömes uttalande för så vål kapten Zachrisson som våre i Götheborg vistande förmån och kamrater var behösligt och af omständigheterne påkalladt. Inom svenska armåen och hvarje annan med Iflio hederskånsla år den åsigt gållande att då