Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1850, sida 1

setshire, då kungens afsigter att bereda den katholska kyrkans triumf började att allt tydligare tråda i dagen, svor Kirke att stå fast vid protestantiska religionen. Äfven om han afsvure den tro, i hvilken han blifvit uppfödd, sade han, skulle han aldrig blifva papist. Han hade allaredan blifvit vidtalad. Om han någonsin åndrade religion, var han bunden genom ett högtidligt löfte till sultanen af Marocko att blifva musulman. Kirke var en bland de många officerare af hög rang, som 1688 öfvergåfvo konung Jakob II och förenade sig med dennes måg, prins Wilhelm af Oranien samt sålunda bidrogo till Englands befrielse från den förres tyranni. Vårdet af den tjenst, han hårigenom bevisade fåderneslandet, beror naturligtvis mycket af de motiver, som legat till grund för densamma. Men hos en sådan menniska som Kirke, får man vål knappast antaga några ådlare bevekelsegrunder, utan det troligaste år, att hans handlingssått vid detta tillfålle var förestafvadt af omsorgen om egna interessen, enår han icke gerna kunde annat ån förutse Jakobs förestående fall. Kirkes motbilder saknas icke i våra dagar. Såvål österrikiska, som ryska och neapolitan ska armeerna torde kunna uppvisa icke så få praktexemplar i den vågen! Ei igelska strätröfrare i sjuttonde seklet. På vågarne öfverallt i England voro de resande, så framt de icke fårdades i stora sållskap och voro vål bevåpnade, utsatte får stor fara att blifva anhållna och plundrade. Den beridne vågriddaren (highwayman), en marodör kånd tör vår generation endast genom böcker, fanns på hvarje större strätväg. De vidstråckta allmånningarne, som lågo vid de stora vågarne i Londons grannskap, voro i synnerhet ett tillhåll för detta slags plundrare. Hounslows hed, vid den stora vestra vågen, och Finchleys allmånning vid den stora norra vågen, voro måhånda de mest namnkunniga af dessa stållen. Studenter och lårare vid Cambridges universitet darrade, då,de nalkades Eppingskogen, åfven midt på ljusa dagen. Sjömån, som just blifvit afmånstrade och fått sin hyra i Chatham, blefvo ofta nödsakade att lemna ifrån sig sina börsar vid Gadshill, omtaladt nåra ett hundrade år tidigare af den störste af skalder såsom scenen för Poins och Falstaffs vågriddarebedrifter. De publika myndigheterne synas ofta hafva varit i förlågenhet om hvad åtgårder de skulle vidtaga emot förbrytarne. En gång annonserades uti det officiella bladet i London, att åtskillige personer, som voro högligen misstånkte sör att vara stråtröfvare, men emot hvilka ingen tillräcklig, bevisning kunnat åstadkommas, skulle uppstållas vid Nevgate-fångelset i riddrägter; deras håstar skulle likaledes visas; och alla gentlemån, som blifvit röfvade, inbjödos att inspektera denna i sitt slag egna utlstållning. Vid ett annat tillfålle erbjöds offentligen full pardon åt en röfvare, om han ville återstålla några oslipade diamanter af omåtligt vårde, hvilka han tagit då han anhållit Harwichposten.En kort tid efteråt utkom en annan proklamation, åtvarnande krögare och vårdshusvårdar, att styrelsen hade sitt öga rigtadt på dem. Deras brottsliga medhåll, hetie det, satte banditerna