Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1850, sida 2

drar den strängaste tystlåtenhet med hvad jag vill anförtro dig.Kan du tvisla derpå?Nej, nej, jag vet att du år min vån. Så hör då: Ett af de skål, som mest bidragit att fördystra mitt lynne under de sednaste åren af min lefnad år det, att jag förgåfves sökt — en far.En far, — afbråt Hjalmar förvånad; — hvad i Guds namn menar du?, 1JIO — ty den, som i verldens ögon går och gåller för min far, år det icke i sjelfva verket. Min stackars vån år litet vriden, mumlade Hjalmar för sig sjelf. -För flera år sedan, — fortfor Viktor, — hånde sig. att jag råkade i en håstig tvist med min far, med major Cripenskölåä ville jag såga. Det var en af dagens frågor, som utgjorde föremålet för samtalet. Min far, som fann att jag röjde allt för litet aristokratiska sympathier, blef uppbragt och i hettan af disputen yttrade han några ord, som sedermera med elddrag stått inristade i min sjål.Och dessa ord, hur lydde de? frågade Hjalmar med spånd uppmårksamhet. Det hörs af ditt resonnemang, — utropade min s. k. far håftigt, — att du ej år I någon Gripensköld, att det icke år mitt blod,