Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1850, sida 1

och han fann, eller trodde sig sinna, idel blåndverk — eller skuggor. Han vånde sig till den moderna silosofien, men hår korsade sytemerna hvarandra och ingenstådes sann han en stödjepunkt för sin tro och sitt hopp. Han öfvergaf silosofien och grep till historien; men åfven hår marterade honom tviflet. ... Historiens blad voro skrifna med blod, och på hvarannan sida måtte honom en bild af förtrycket, segrande i sina yttersta konseqvencer.... Det finnes ingen verldsande, som håller råttvisans vågskål jemnt, mumlade han för sig sjelf och kastade historien ifrån sig. Han sökte nu en tid nöjen och förströelser utom hus.... Han kastade sig midt i strömmen af verldslifvet, troende att han der skulle finna bot för sitt sjuka sinne. . . . Han bedrog sig. Glådjen der förekom honom lik en nymf med sminkade kinder — syntes honom ihålig, tom, betydelselös. Viktor följde dock med stråmmen en tid, först af behof, sedan af vana. Men midt under dryckeslaget, under skåmtet och löjet tårde honom den inre oron, denna demon, som han aldrig förmådde qvåfva, oaktadt han trodde sig hafva försökt allt. , Nu intråffade ett nytt skifte i hans lif. Han öfvergaf de stormande dryckesbröderna och verldens buller, för att helt och hållet kasta