Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1850, sida 1

—7— —-—föll tornets massa åt kyrkan till, så att icke allenast taket, utan silomurarne instörtade, hvadan endast en del af östra gafveln qvarstår som ett sörjande minne öfver detta förgångelsens vårdtecken. Får de 1000-tals dagsverken, de penningesummor, tidsspillan och omsorg, som blifvit anvånde på denna betydliga byggnad, eger den beklagansvårda församlingen nu qvar endast en grushåg och derjemte 8000 rdr skuld. Orsakerna till denna olyckshåndelse tillskrifvas till en del ritningen, hvilken åtskilliga byggmåstare ansett högst vådlig att följa, dels ock den redan hår ofvan anmårkta omståndigheten attgråsten och murtegel ömsevis blifvit nyttjade, så att den sistnåmnda sorten ej uthårdade, gråstenens tryckning, samt slutligen och till största delen bristande erfarenhet hos byggmåstaren, som aldrig förut byggt någon kyrka. Då byggmåstaren ej kan återgålda skadan, och den borgenssörbindelse, han lemnat, säges vara ofullståndig, får troligen församlingen ensam båra sin förlust, så vida ej pastor och byggnadskommits för sin uraktlätenhet få ansvara. Denna i sig sjelf beklagansvårda håndelse kunde ha blifvit åndå rysligare, om den intråffat ett par timmar sednare, eller då folket varit samladt i kyrkan. Alla, som bevistade gudstjensten, hade då blifvit begrafne under det rasade templets ruiner; men försynens hand var denna gång skyddande utstråckt öfver dem. Att på resor helt oförmodadt så återse en vårderad och älskad vån, eller erhålla hålsningar ifrån en sådan, våcker alltid en följd af glada tankar och kånslor och råknas med skål ibland de angenåmaste och mest eftersökta nöjen. Under mötet med en gammal bekant, emottog jag en gång hålsningar från en kår ungdomsvån, som ej tråffats på många år. Som budbåraren och undertecknad voro stadde på resor åt motsatta håll, och vi nåstan lktidigt skulle samma våg tillbaka, uppsjorde vi möte till om tvenne dagar derefter, för att ännu, en stund få samtala om den frånvarande vånnen, som var oss begge lika kår. Vi tråffades ock ganska rigtigt på utsatt tid och stålle; men detta måte var ej glådj ens. Allt hade föråndrat sig, — det blef i stållet ett dådsbud; ty underrättelse hade under tiden ingått, att den omsörmålte vånnen nyligen blifvit ihjelslagen på Öppen gata i Stockholm, under en fredlig vandring till. sitt hem. Denne vån var öfverkommissarien vid armens enkeoch pupillkassa N. P. Gillberg. Då herrskaren öfver lifvet och döden i sinom tid behagar hådankalla dem, vi lårt oss att ålska på jorden, måste vi tåligt och undergifvet böja oss under hans vilja, åsven då vi fålla saknadens tårar vid deras grafvar; men når en kår vån, en lycklig och ålskad familjefader, en allmånt aktad medborgare, i sina båsta och verksammaste dagar faller ett offer för råheten, dryckenskapen och öfvervåldet, då blandar sig en kånsla af bitterhet i saknaden; — må ingen undra deröfver! Når en gagnande och nyttig menniska på ett våldsamt sått bortryckes, till sorg för sina nårmaste, till saknad för sina vånner, år det en samhållsförlust, som ej så lått ersåttes och lånder till föga heder får såkerhetens och ordningens vidmakthållande, der en sådan olycka timar, såsom nu håndelsen var, i hufvudstaNT — LL UMktR.ea c cc ccccki