Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1850, sida 2

hela utförselsbeloppet hårifrån kan ansläs till nårmare 10 mill. Rdr Rgs. Från andra svenska hamnar af någon vigt förspörjes likaledes en ganska lislig trafik, men nårmare beråttelser Rörom kunna vi icke emotse förr, ån till våren. Så mycket ån fosterlandsvånnen har orsak att glådja sig öfver dessa resultater, likasom öfver den företagsamhetsanda, som i de flesta rigtningar gifver sig tillkånna, kan det dock ej nekas, att det vid sidan af desamma finnes verksamhetsgrenar, hvilka tyckas lånda oss Snarare till skam ån heder och till dem hörer framförallt vår kolossala brånvinstillverkning. Denna år nemligen i sjelfva verket så gigantisk, att svårligen något land proportionsvis kan framvisa maken. För att ej beskyllas för öfverdrift vill jag blott anföra, efter auktoriteternas uppgitter, huru stort det Avantum var, som sabricerades hår i landet för 6 å 7 år sedan. Det utgjorde då, enligt Forsells Sveriges Statistik, öfver 36 millioner kannor, oberåknade de qvanta, som tillverkades si smyg, men som nog torde stigit till betydliga partier. Då nu tillverkningen af denna artikel under de sistförslutna åren ingalunda minskats, utan snarare ökats genom ett mera allmånt anvåndande af maschinapparater, hvarigenom man på en dag kan bereda mera, ån sordom på sjorton, så kan man tånka sig, huru utomordentligt stora partier potatis och spannemål, som kunde anvåndas till folkets underhåll, kastas i brånvinspannan just för ett motsatt åndamål, eller för att på sin höjd rikta några få driftiga spekulanter. Råknar man landets befolkning till 33 million menniskor, och om får barn och andra ickebrånvinsupande afdrages blott 3 million, skulle i medeltal hvarje innevånare föråra öfver 12 kannor brånvin årligen. I sjelfva verket torde dock de ickebrånvinsförtårandes antal kunna antagas vara Öfver 1 million, och den motsatta sidan får då ett långt större qvantum på sin lott, ån det ofvan anförda, eller nåra 143 kanna på personen. Att brånvin hår i landet spelar en stor rål behöfver man endast se af de noggranna, vidlyftiga och postdagliga prisnoteringar på detsamma, hvilka förekomma såvål i våra som götheborgska och skånska tidningar, ehuru man kanske snarare borde iakttaga en undfallande tystnad i fråga om brånvinet. Af denna orsak vill jag icke heller långre sysselsåtta mig dermed, utan öfvergär till andra åmnen. Nårmast förhanden ligger dåä representationsfrågan — den fråga, på hvilken hela landets framtida vål beror, men som dock annu i sjelfva verket omfattas med föga allmånt deltagande. Visserligen år det erkåndt såväl af regering som folk, att något måste göras för att såtta en gråns för det tråttande kåbbel, som karakteriserar våra fyrsotade riksdagar; men enår regeringen i sitt reform förslag visat, att den ingalunda vill gilla de principer, som i broderriket Norrige, och nu sednast i Danmark, blifvit lagde till grund för folkrepresentationens sammansättning, utan tvårtom och i en öfyervågande grad öfverlemna representationsrått och valrått ät penningmaklen, så år det ej underligt, att ett dylikt förslag icke kunnat vinna bisall hos andra, ån dem, som antingen dervid företrädesvis få tillgång till riksdagsbånkarne eller hellre vilja åtnöja sig med något ån intet. Populårt år förslaget icke, och det hafva så många opinionsyttringar redan bevisat, att jag ej behöfver uppehälla mig dermed. Såkort år emellertid, att hår i vårt gamla Sverige saknas oåndligt mycket af denna public spirit, som gifver sig tillkånna i brådralånderna. Hår lefver man mycket, kanske alltformycket, i det förslutna, i minnena; vi åtnöja oss med den åra, som under Gustafvers och Carlars tider omstrålade Sveas folk, medan deremot i våra nuvarande stråfvanden icke åro att upptåcka många spår af något