Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1850, sida 2

skan. — Jag visste ju, att Amelie hade en dotter och jag ville hindra allt umgånge mellan de båda barnen, som aldrig borde så veta, att de voro syskon. Om de fattat kårlek till hvarandra ...Bah — de voro ju bara barnen.Men vi hafva ofta sett att barndomsbekantskaper lagt grund till en ömmare böjelse.Du kunde dock icke hindra att de stundom tråffades hos grannarne i staden och trakten håromkring.Jag sökte så mycket som möjligt afböja det, ty jag hörde med förskräckelse att de båda barnen — hans barn — gerna nårmade sig hvarandra orh hellst lekte i hvarandras sållskap.... Det var derföre en Guds lycka, att Viktor kom bort, innan hans böjelse för Amelies dotter hann slå några djupare rötter.Men du vet icke om de sedermera tråffats? Nej, men jag tror icke, att Amelie mottagit honom, i håndelse han sökt förnya bekantskapen. Hon inser nog lika vål som jag vådan af ett ömmare förhållande dem emellan, och hon såvål som jag, år angelågen om att låta det förflutna hvila i sin graf.(Forts.)