Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1850, sida 2

skan håftigt. — Låtom oss flytta ut på landet under den tid, hon år hår!Du har då svurit henne ett oförsonligt hat? Betånk Adelaide! Tjugusex: år borde hafva hunnit mildra ditt sinne. Hon år dock min slågting.Hvad frågar jag derefter! — afbröt majorskan. håftigt. — Hon har förolåmpat mig djupt . . . så djupt, som en qvinna kan förolåmpa en annan. ... Jag förlåter henne aldrig. -Men du har ju mer ån en gång tillstått, att det var båst som skedde. Din far hade i alla fall aldrig gifvit sin vålsignelse till ditt giftermål med Willner. Allt det der år sannt; men det ursågtar icke Amelies uppförande. För öfrigt tror jag mig veta, att hon hatar mig lika bittert som jag henne. Det tror jag icke, — sade majoren. — Min kusin har visst långe varit böjd för försoning. Minnes du ej, att hon för många år sedan skref till dig och bad att Viktor skulle få komma ut på några dagar till Willners landtstålle.-Ja — emedan han önskade hafva sin son hos sig. ... Men det blef ingenting utaf.Nej — ty du vågrade.Kunde jag vål annat? — återtog major