Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1850, sida 1

— — tiga, skulle sålunda importörerne ej af tulllindringarnes fortfarande kunna emotse några andra eller såkrare fördelar, ån dem, hvilka de hitintills haft, med mindre den transatlantiska handeln komme att får framtiden taga en annan våndning och gång, ån den nu företer. Men denna föråndring måste då vara sådan, att de orsaker, som nu föranleda de omnåmnda riskerna, eller göra fördelarneovissa, upphörde att finnas eller förminskades i inflytande; ty vore föråndringen i handelns gång af den beskaffenhet, att de ifrågavarande orsakerna ökades i antal eller inflytande, , så år det ju ock gifvet, att sjelfva företagen, om de vore baserade endast på tullindringarna, likaledes för framtiden skulle blifva ånpu mera riskabla, och fördelarnaå dem ånnu osåkrare, ån de nu äro. . Ingår man nu uti en undersökning, betråffande de anförda riskerna och kolonialvaruhandelns framtida gång, så finner man, att de risker, som uppstå genom snabbheten uti korrespondens och underråttelsers meddelande emellan konsumtionsoch produktionslånderna, eller emellan de olika verldedelarne, hådanester måste betydligen förökas, alldenstund man öfverallt och i alla rigtningar mer och mer anlitar och anvånder ängkraften och telegraferna såsom medel för kommunikationen, samt att en stor föråndring i förenämnde handel verkligen förestär. Men denna föråndring i den transatlantiska trafikens gång blir dock ej af en sådan beskaffenhet, att den stegrar de nu existerande vanliga prisskillnaderna å kolonialvaror i Europa och produktionsorterna; tvertom måste den leda till vida mera jemnhet i detta afseende, ån hitintills varit fallet; och, enår alll, som kan bidraga till att nedsåtta prisen å transatlantiska varor på de Europeiska stapelplatserna, på samma gång underlåttar den indirekta införseln hår i landet al sådana varor, år det åfven gisvet, alt, ifall den nåmnde föråndringen i handelns gång medför en dylik verkan, de hitintills möjligen för importören nu existerande fördelarna af tullindringarna derigenom för framtiden skola blifva förminskade. Föråndringen kommer nemligen, tro vi, att bestå deruti, att London och Liverpool (åfvensom Amsterdam uti inskrånktare mån) blifva vida mera, ån hitintills, upplagsplatser för de transatlantiska, eller så kallade kolonialvarorna. Dessa ståder hafva ej hitintills, oaktadt de ofantliga kapitaler, som der finnas och de låttnader af alla slag, hvilka de erbjuda, kunnat blifva hufvudmarknader för alla sorter af t. ex. de tvenne vigtigaste kolonialartiklarna, socker och kaffe. De höga tullafgifter, som ånda till för kort tid sedan i Britannien erlagts vid förtullning af socker och kaffe, al stradt i frånmande kolonier, hafva nemligen gjort det omöjligt att för brittisk konsumtion anvånda annat af dessa artiklar, ån det, som producerats uti de egna kolonierna. Hvarje i Britannien bosatt innehafvare af socker och kaffe ifrån fråmmande kolonier har derföre måst se hån till exportmarknaden för en realisation af sina varor eller laster. Men, som det alltid varit förenadt med kostnader att först föra dessa varor till England och sedan till kontinenten, har man hitintills, för att undvika dessa onödiga omkostnader, låtit den betydligaste delen af de ofantliga qvantiteter