Några ord om litteraturen, synnerligast med afseende på dess infiytande på nationens bildning, samt den ståndpunkt, på hvilken vår egen för det närvarande befinner sig Litteraturen bör onekligen råknas till de skåna och bildande konsternas antal, hvarför den ock i sina sårskilda grenar sorterar under beskyddet af sånggudinnorna och i dem finner sina representanter (vi hoppas att detta gamla olympiska representationssått tills vidare må skonas af dagens stora representations strider). Ingen lårer kunna vederlågga, att ju icke litteraturen år ett af de verksammaste medel till nationens bildning, ja, snart sagdt gradmåtaren för densamma. De ethiska och esthetiska elementerna, hvilka, i sin utveckling betingande hvarandra i lifvet, utgöra hufvudstoffet i all mensklig bildning, bibringas oss vål ej på någon vag kraftigare, ån på litteraturens. Alla de ider, som gifvit våckelse, lif och gestalt åt olika tidslynnen och förorsakat de stora fortgående föråndringarne i folkens alla, så vål yttre som inre, förhållanden, hafva de ej utbredt sig i litteraturen? Jo, nationerna upptaga och assimilera andan af sin litteratur, i sina lesnadsåsigter och stråfvanden. Så fostrade riddaresagorna chevaleriet ånda till donquixotteriet, så påtryckte de provengalska qvådena kårleken den romantiska fårg, som låt en ålskare finna sig ovårdig sin flamma, innan han till hennes åra brutit en lans och vågat sitt lif, och Frankrikes Voltairiska litteratur, ingjöt den ej i nationen en moralisk pestsmitta, som kunnat utdrifvas endast med blod? I litteraturen afspeglar sig omisskånneligen folkets allmånna bildningsgrad så vål i det ena som det andra hånseendet. Vi kunna derföre nåstan anse tidens författare som tidsbildningens målsmån. I litteraturen finnes en gren, om hvilken vi hår sårskildt åmna orda och som vi alla kånna under namn af skön litteratur. Det år denna, den mest spridde och tillgångliga, som utöfvar det allmännaste inslytandet på vår moraliska och esthetiska kånsla och det af de naturligaste skål. Inbillningen år en själsgåfva, hvilken, liksom hvarje annan, fordrar ett fålt för sin verksamhet, och kanske i högre grad ån någon annan dfverflyttar sina intryck på uppfattningen af lifvet, ja, ofta till den grad, att deraf ej sållan beståmmes hela vår lefnadsrigtning, och vår böjelse eller ovilja för de föremål, vi efterstråfva eller afsky. Antingen menniskan i lifvets praktiska bestyr afsåtter sina yttre verksamhetskrafter, eller hon tillbringar sin tid i en tråttande maklighet och i etikettens formaliteter, behåfver hon emellanåt förfriskas af nåjen, som afficiera den under de dfvervågande förhållandena nedtryckta sjålsförmögenheten — inbillningskraften. Denna njutning lemnar skön-litteraturen; se der orsaken till det öfverhandtagande behofvet deraf i en tid, som i sina yttre stråfvanden endast omfattar det reela. Likasom barnets lek år ett vigtigt uppfostringsmedel, så åfven våra tidsfördrif och nöjen med afseende på våra högre framsteg i inre utveckling. I betraktande deraf och af det nyss omtalade förhållandet mellan bildningen och litteraturen, vilja vi hår kasta en blick på företeelserna hos OSS. Det kan icke vara oss likgiltigt att söka göra oss reda för huru sakerna stå i åmnen af en så allmånt ingripande beskaffenhet. — Huru många arbeten af vårde, af snille, af höjande och förådlande egenskaper komma hos oss. i dagen? Vi skulle snart råkna dem, fruktade vi ej att derigenom såra alla sådane, som blifva oråknade. Det tyckes nåstan vid en allmånnare dfverblick, som om man i våra dagar ville göra znillet till en handelsvara på den stora Leipigermessan, som råcker från Paris till A. Bona a