Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1850, sida 2

framstållas under lagarnas skydd och afse aldrig att kullkasta dem. Svenska folkfriheten år icke heller siendtlig emot konungamakten, den har ej någon benågenhet att tvista om suveråniteten, den vill icke inkråkta på regeringsmaktens rått att enligt lagarna styra riket, men den vill, att dessa noga iakttagas, samt att man för öfrigt lemnar ett benåget dra åt folkets önskningar. Denna folkfrihet år i alla hånseenden den mest loyala i verlden, och erfarenheten har ådagalagt, att blott den högsta makten går den något till mötes samt visar den samma öppenhjertlighet och förtroende, eger man den helt och hållet på sin sida. Men det ligger i sakens natur, att om man visar den misstroende, om man söker genom förespeglingar och hemliga beråkningar narra den, stöter man den ifrån sig. Men åfven vid sådana tillfållen finnes en ovanlig grad af resignation hos svenska folkfriheten; den lider och hoppas på båttre tider. Att i ett land, der folkfriheten har dylika tendenser, tala om faran af radikala öfverdrifter, om håmmande af folkets dfverlåggningar vid fredliga sammankomster rörande samhållets angelågenheter, år en dårskap. Denna dårskap eger likvål rum, men år, enligt vår tanke, lika skadlig och kanske tillochmed skadligare ån de radikala förvillelser, vi hår ofvan antydt; emedan den förra våcker misstroende och missnöje hos den större delen at folket, då deremot de sednare måtas af dess likgiltighet och förakt. I Sverige år konungamakten icke något hinder för folkfriheten, emedan denna icke vill göra sig till suverån, icke vill styra ländet, utan gerna öfverlemnar sådant åt den förra, men de samhållselementer, som fordom ansågo sig ega ett slags medlarekall emellan konungamakten och folket, och hvilka med sårdeles tillfredsstållelse skulle se, att detta förhållande äfven fortfarande kunde förblifva, åro just de elementer, som innefatta största hindren emot folkfrihetens naturliga utbildning sårdeles om konungamakten börjar vackla i beslutet att stålla sig i omedelbar beröring med folkfriheten, eller om denna makt fruktar, att den icke eger tillråcklig kraft, för att sjelf kunna bibehålla sin naturliga position Om vår aristokrati lifvades af en ren och upplyst patriotism skulle den inse, att ett lite folk, såsom det svenska, omgifvet af stora och måktiga nationer, icke kan ega någon styrka till sjelfbestånd, utan en vål och rättvist ordnad folkfrihet, samt att utan denna andeliga håfstång, den lilla nationen år blottstålld, för att komma i ett mer eller mindre direkt beroende af grannarne. Aristokratien skulle då afstå från en role, som år åfventyrlig för fosterlandets framtida lycka. Aristokratien skulle då vara mera estergifvande för solksriheten eller åtminstone gå den till mötes i öppen underhandling, utan några maskerade vilkor Men hos aristokratien sakna vi i allmånhe denna patriotism, och vi sakna åfven denns eftergifvenhet. (Bore.) EEE SERA SDR RARE RASAR